Jo, jag gick förstås närmare när jag kollade in sinnesstämningen än när jag knäppte bilden.

Klockan är strax 21.55 och Tommie har inte hunnit vila en minut sedan han kom från jobbet (monterat plogen…), MEN åker ändå runt och plogar med århundradets leende på sina läppar 🙂 Finns det något bättre än att se någon man älskar riktigt glad?! Jag tror inte det. Det är ungefär lika underbart som det är fruktansvärt att se sin käresta djupt ledsen eller besviken – oavsett vilket så smittar det ju av sig duktigt, och då föredrar jag förstås att slippa känna hur smådjävlarna växer inombords 😉

/ Storkelina