Min extramamma under mitt tidiga yrkesliv. Min mångåriga vän och allra finaste kollega.

Annica <3 Hon som ordnade så att jag, som praktikant, år 1992 blev erbjuden anställning hos min nuvarande arbetsgivare. Hon som fixade min första lägenhet, hon som kom hem till mig med mat när jag låg i lunginflammation och som såg till att jag träffade läkare när jag våren 1995 drabbades av depression.

Annica <3 Hon som var med mig oräkneliga gånger till favoritpuben i Sumpan, hon som var mitt ständiga bollplank på jobbet. Hon som var min stora supporter och min största kritiker.

Annica, alltid rättvis och rakt på sak. Hon som aldrig slutade se mig som lillflickan… Den 22 januari lämnade hon oss och igår var jag, och många med mig, på hennes begravning.

I detta nu känns det ofattbart tomt och oändligt sorgligt. Med tiden vet jag att jag bara kommer att kunna le och blicka tillbaka på underbara minnen, men vägen dit är lång.

Du fattas oss Annica <3 Framförallt är jag dock innerligt tacksam över att du under så många år var en del av mitt liv.