Min storebror Åke har på åtskilliga sätt haft stor inverkan på mitt liv. När han var knappt två år, och lilla jag kom hem från BB, var han allt annat än nöjd: han gallskrek och tyckte att jag var ett tämligen onödigt inslag i hans tillvaro (inte konstigt att jag blev som jag blev med det “välkomnandet”). Det blev dock bättre med tiden, och även om han har skällt på mig i bland så har han för det mesta varit ett fantastiskt stöd i livet – både när vi var små och i vuxen ålder. När brorsan försökte lura i mig att de svarta stenarna i vår sandhög (nej, inte sandlåda) på tomten var “kinsesernas huvuden” blev det dock jobbigt. Vi skulle nämligen gräva oss ner till Kina, men jag kunde inte alls slappna när jag hela tiden oroade mig för att skada kineserna med min spade…

Åke är en mångsidig figur; till yrket är han röntgenläkare (radiolog) men han är också oerhört språkbegåvad, ett geni vad gäller datorer, målar och tecknar fantastiskt, allmänt händig och utrustad med en STOR portion humor. I slutet av 80-talet gjorde han FN-tjänst på ett sjukvårdskompani i Libanon och det var hemskt – för mig. Det kändes som om han var borta i en evighet 🙁 Jag vet inte om det är smickrande eller ej, men många anser att det märks att vi är släkt. Själv tycker jag iallafall att det är väääldigt positivt 🙂

Åke lever tillsammans med sambon Jenny, 6-årige sonen Sebastian samt bonus- barnen (18 respektive 20 år) Daniel & Mattias. Jag har absolut ingen aning om vad det kan bero på, men emellanåt skojar Jenny och säger att hon har fyra söner där hemma. Hm, inte kan väl min kära svägerska mena att min bror är omogen?! 😉 Nä, det kan jag aldrig tänka mig…

I dessa dagar då jag har haft det riktigt jobbigt med “min” märkliga läkare och Försäkringskassan har Åkes hjälp varit ovärderlig. Stort tack min älskade bror – jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan all din hjälp och dina stöttande ord.