Den 26 juli förra året publicerade jag inlägget Amerikaniserat värre, vilket handlade om det faktum att vi svenskar i allt större utsträckning försöker att efterlikna den amerikanska vigselordningen. Jag syftade då främst på det faktum att allt fler svenska brudar, i enlighet med den anglosaxiska traditionen, önskar föras till altaret av sina fäder. Märkligt tyckte jag (och tycker fortfarande!) då de som gifter sig inom Svenska kyrkan rimligtvis borde anamma den svenska traditionen, dvs att “frivilligt” föras till altaret av brudgummen. Jag skriver frivilligt då förfarandet när fadern överlämnar dottern bygger på att äktenskapet är en “man till man-överenskommelse” medan den svenska varianten syftar till att äktenskapet är en gemensam överenskommelse mellan man och kvinna. Det sistnämnda är i mitt tycke något som är väldigt positivt med vår kultur; något vi borde vara stolta över att ta fasta på.

Skälet till att jag åter uppmärksammar detta är hursomhelst att brudarnas brud, Kronprinsessan Victoria, önskar bli förd till altaret av kungen = på anglosaxiskt manér. Prinsessans önskan har stött på patrull från Svenska kyrkan och och många av dess präster och detta förstår jag till fullo. Att vara kronprinsessa av Sverige innebär som bekant inte bara att uppbringa apanage, utan medför framför allt en hel del förpliktelser. En av dessa förpliktelser torde vara att prinsessan, som Sveriges främsta PR-makare (sannolikt i samband med århundradets största svenska PR-händelse), gifter sig enligt svensk tradition. Nä du, ärade kronprinsessa – när du läser det här så hoppas jag verkligen att du tänker om 😉

/ Storkelina – bröllopspolisen