Jag har stor förståelse för att människor, som själva genomlevt stora svårigheter, hamnar snett. Att de aldrig har fått den där moraliska kompassen som ska leda dem rätt. Förr använde jag den förståelsen, tillsammans med en rejäl dos medkänsla, till att ursäkta de mest klandervärda beteenden. Den tiden är förbi.

Jag kan fortfarande förstå, och jag hyser normalt sett fortfarande stort medlidande med människor som haft (har) det väldigt svårt MEN: När det kommer till hur vårt rättssamhälle ska utformas anser jag inte att vi kan ta hänsyn till om någon har genomlidit svåra trauman (ex.vis i ett krigshärjat område) eller haft en svår uppväxt (med sexuella övergrepp, missbruk etc). Oerhört tragiskt för de utsatta, ja, men det viktigaste måste ändå vara att skydda andra medborgare från våld och allehanda övergrepp.

Polisen måste få utökade resurser och, viktigast av allt, vi måste ha en lagstiftning som medger av vi lagför och sedan dömer kriminella individer på ett adekvat sätt. Det sistnämnda gäller, sorgligt nog, inte minst våra yngsta gärningsmän – här finns ett skriande behov av förändring både vad gäller straffsatser och möjligheterna till internering. 

Avslutningsvis så har jag blivit en ivrig förespråkare av den modell som förekommer i många amerikanska delstater, nämligen Three Strikes Law. Den sistnämnda innebär att man vid tredje grova brottet ofrånkomligen döms till mellan 25 år och livstids fängelse. Det blir med andra ord inte längre möjligt att råna, mörda, misshandla, våldta osv i all oändlighet…

/ Lördagstyckaren