Läste på www.aftonbladet.se om afroamerikanen och radioprataren Tom Joyner. År 1913 dömdes två av hans släktingar, trots sitt nekande, till mord på en 73-årig vit man – krigsveteranen John Lewis. Redan då det begav sig blev de hårda domarna, vilka baserades på ytterst bristfälliga bevis, mycket uppmärksammade. En protestlista undertecknades av 120 personer; bland dem bl a juryns ordförande och stadens sheriff. Guvernören Richard Manning var dock obeveklig och domarna verkställdes genom elektriska stolen…

Nu, nästan 100 år efter att domarna föll och dödsstraffen verkställdes, har de dömda “mördarna” benådats postumt. Detta då benådningsnämnden, efter att ha granskat fallet, ansett att det saknats giltiga skäl (kanske en så’n petitess som bevis?!) att avrätta männen. Man menade till och med att dödsdomarna var ett justitiemord. Det är säkert skönt för de efterlevande att deras förfäder blivit rentvådda och att familjen fått någon form av upprättelse, men det är ändå en jäkligt klen tröst. Och de stackare som avrättades lär inte plötsligt resa sig upp och applådera direkt… Nä, så länge oskyldiga människor döms till döden och avrättas (vilket fortfarande sker 🙁 ) kommer i alla fall jag att vara emot dödsstraff. Det är jag nog oavsett förresten; tycker nämligen att de som drabbas allra hårdast av avrättningarna är de efterlevande och de är ju i allmänhet helt oskyldiga.

/ Storkelina – humanisten