Holly med kär pipleksak – man kan ju inte sova heeela tiden.

I går satt jag på jobbet i Stockholm, med jacka på, och frös så att jag skakade. I dag låg jag i sängen, frös nå’t rent kopiöst MEN jobbade trots allt (var typ tvungen). Vet inte riktigt vad som är knas för ena stunden snorar/hostar jag och känner mig dunderförkyld, och nästa är det bara frossan som härjar. Något skit i kroppen lär jag ju iallafall ha 🙁 Positivt: Alla fyrbenta som bara ääälskar när matte är sängliggande och myser med resten av flocken <3 Ha det!

Här är Wilma Ö bara delvis uppblåst men ändå långt ifrån sitt vanliga, söta jag…

I dag fick jag & Tommie för första gången se vår ödla riktigt arg och hotfull. Hon blåste upp kroppen till sin dubbla bredd, spände ut skägget till en ruskig krage, gapade och visade tänderna… Och jo, när jag stoppade in handen så gjorde hon allt detta samtidigt som hon hoppade emot mig och gjorde ett utfall (ja, jag blev rädd)! Efter att ha läst på en del så insåg vi iallafall att vår lilla vän inte helt plötsligt har blivit aggressiv, utan att hon sannolikt var upprörd och lite stressad av att husse hade möblerat om en smula i samband med storstädning av terrariet. Hursomhelst, Wilma är åter nöjd och glad och det ät det viktiga 🙂

Under kvällen fick vi besök, först av Jejje och sedermera även av hennes Christian. Helt oplanerat, men mycket trevligt 🙂 Som alltid! Nu? Lite sömn vore fint, åtminstone inom de närmsta timmarna 🙂 😉 Ha det gott!

Fina Ante (egentligen Jantar). Foto: Gunnel Hedberg.

Efter en tung arbetsvecka (mycket huvudvärk och halvtaskigt humör) kom så äntligen helgen, och den var förstås mer än välkommen. I morse blev det, precis som vanligt, ridning i Tierp och det liksom förra gången på Ante. Ett riktigt bra ridpass där jag var nöjd både med mig själv och hästen, som var superduperduktig <3 Så himla skön känsla! 🙂

Väl hemma från ridningen blidde det dusch OCH veckans överlägset bästa tupplur. Älskar att gå upp tidigt på lördagar och sedan få den där lyxiga och välbehövliga vilostunden mitt på dagen 🙂 🙂 Jag är nämligen inte smart nog att lägga mig tidigt på fredagskvällarna – inte min grej liksom 😉

Under kvällen har jag & Tommie ätit en god middag och sedan festade vi, för första gången på lääänge, till det med varsin Irish Coffee 😛 Inte tokigt alls! Nu? Jo, fan går på torra land och jag ligger redan till sängs. Hm, börjar åldern ta ut sin rätt?! Nä, det kan jag ALDRIG tro 😉 🙂

Denna onsdag inledde jag med drygt fyra och en halv timmars förvärvsarbete, men det var vad jag gjorde efteråt som var det verkliga jobbet. Jag överraskade nämligen mig själv med att ha energi över till en sisådär sex timmar städning 🙂 Underbart skönt att fixa allt det där man gör allt annat än dagligen, men nu jäklar är frysen avfrostad + all smutstvätt ren + badrumsskåpet urtorkat + speglar & fläktkåpa putsade + skinnsoffan återfettad + golven torkade osv. Fy fasen vilken hjältinna jag är! 😉 Och jo, jag passade även på att elda lite skräp medan hundarna sprang av sig – eld (i lagom mängd) är ju så himla rogivande.

Annars ligger jag här och suktar efter allehanda maträtter och jag trooor att grillade högrevsburgare står högst på önskelistan. Är dock sugen på smörgåstårta och fläskfilégryta också, men jag skippar nog att göra alla rätterna samtidigt. Hm, varför tänker jag nästan alltid på mat när jag kryper ner i bingen?! Märkligt…

Catla & Holly njöt av gårdagens soliga väder.

Gårdagens jobba-hemifrån-pass följdes av ett par underbara timmar ute i solen, och jag var hur nöjd som helst med tillvaron 🙂 Det dröjde dessvärre inte många timmar förrän vällusten byttes not huvudvärk, som dessutom följde med under natten och hela dagen i dag. Såå surt och i stället för att känna mig på topp har jag känt mig ruskigt låg… Det var därmed ett riktigt bra drag att skjuta på det medarbetarsamtal jag skulle haft med chefen (hon ska ju inte behöva drabbas av mitt usla humör 😉 ) och åka hem tidigt från jobbet. 

Huvudvärken vill inte släppa taget, men det känns i alla fall gott att bara kunna luta mig tillbaka och göra precis ingenting. Och kanske, kanske att jag till och med samlat tillräckligt med kraft för att orka se några såpor efter att Tommie har nattats 😉 🙂 Ha det gott!

Att sakna en person, ett djur, en arbetsplats, en tidsperiod i livet eller en tillhörighet är väldigt konkret och på så vis lättbegripligt. Det finns någon form av förlust som liksom går att ta på. Att sakna en känsla är något helt annat, åtminstone för mig. Känslor är, till skillnad från individer/materiella ting/platser, väldigt abstrakta. Man har aldrig kunnat röra vid dem och det finns inte heller några fotografier att plocka fram för att minnas – känslor kan ju som bekant inte avbildas.

En känsla jag saknar enormt är den totala euforin jag upplevde när Södertälje Sportklubb (SSK) vann en viktig match, gjorde ett avgörande mål eller någon form av bragd. Jag saknar till och med att känna sorgen och smärtan när det gick käpprätt åt helvete… Allt handlade nämligen om ett överväldigande engagemang och en brinnande passion för något – i det här fallet SSK.

Att vara en passionerad människa är många gånger jobbigt, men jisses så underbart det är när euforin kickar in <3 Summa summarum: Jag känner en djup saknad av den känsla jag en gång hade för SSK 🙁 Passionen började svalna redan när jag & Tommie köpte vårt älskade Hindersbo och lagets alla motgångar de senaste åren satte sedan den definitiva spiken i kistan. Det blev helt enkelt för jobbigt att känna så starkt…

För den som aldrig har älskat, verkligen älskat, ett idrottslag kanske resonemanget ovan blir väääldigt abstrakt. Det jag menar går dock även att översätta till andra företeelser såsom att sakna känslan av nyförälskelse (ni vet när man bara inte KAN hålla fingrarna i styr 😉 ) eller känslan av spänning första gången man satt på en häst/hoppade fallskärm/flög luftballong etcetera. Hur underbart det än må vara att leva tillsammans med sin partner, eller att fortsätta rida/hoppa fallskärm/flyga luftballong, så får man aldrig tillbaka just den där första känslan. Den där känslan som man kanske önskar att man fick återuppleva 🙂 🙂 Flummigt? Haha, antagligen! 😉 🙂 Ha en fortsatt trevlig söndag!

/ Söndagsfilosofen

I morse var det åter dags för hopplektion och denna gång på fine skäcken Ante <3 Lugnt och stabilt om man bortser från att jag tappade tyglarna på väg över ett hinder. Det sistnämnda har aldrig hänt tidigare, men dessbättre har jag ju balansen i resten av kroppen och inte i händerna så det gick bra 🙂

Efter ridpass blev det en snabb vända hem för dusch, ombyte och styling och därefter styrde jag & Tommie ner mot kungliga hufvudstaden. Ett fantastiskt välordnat Afternoon Tea-party väntade och detta för att fira svärmor Mona & svägerskan Anne, som tillsammans blev hela 100 år gamla. Massor av folk, supergott och jättetrevligt 🙂 🙂

Dagens bravader har tagit rejält på krafterna, så redan kl 21.10 bestämde jag & Tommie oss för att krypa till kojs. Alla som känner mig vet dock att det i mitt fall inte har det minsta med sovdags att göra – jag passar alltsomoftast på att lösa världsproblemen medan jag vilar huvudet mot kudden 😉 Ha det gott!

Till skillnad från min hjälte Tommie så har jag inte åkt en enda meter skidor eller gjort något annat fysiskt ansträngande. Ändå, nu när det har gått två dagar sedan Tommie avverkade sina nio mil i Öppet Spår är jag (!) heeelt slut 🙁 Naturligtvis inte på samma sätt som Tommie, som har en stel kropp och en intensiv träningsvärk att tampas med – nix, för min del handlar det om en mental baksmälla. Även jag har ju levt ett par månader där nästan allt har kretsat kring tränings- och skidåkningstider, “snacket efteråt”, målsättningar, frågan om att anmäla eller inte anmäla till Öppet Spår, planering, nervositet, förberedelser inför avresan till Mora osv osv. Och jo, även om det var Tommie som gjorde jobbet på 9 timmar och 38 minuter i söndags så våndades även jag. Var såå orolig för att han skulle pressa sig utöver sin förmåga, att han mådde dåligt och allt annat en fru kan tänkas fundera över MEN hade som tur var några timmars stöd av fina Fanny, Danne, Tina & lilla Alicia. Det är i alla fall otroligt skönt, både för mig & Tommie, att det äntligen är över (för den här gången…) 🙂 🙂

När Tommie var på vift fick jag besök av Mickis, som inte bara var trevligt sällskap utan också fräschade upp mina naglar (denna gång fransk manikyr ombre). Det var också första gången på fyra år som jag sov själv (utom djuren förstås 😉 ) här hemma. Har inte hänt sedan den där ödesdigra gången då Tommie högg av sig vadbenet och låg på sjukhus… Hursomhelst, jag sov som en klubbad säl och det var bara Catla som kände ett visst behov av att hålla koll på eventuella skurkar. Hm, betyder det att hon litar mer på husse än på mig?! Annars sover hon nämligen alltid, totalt avslappnad, under täcket.

Gårdagen bjöd för min del på frisöbesök och det för första gången i Månkarbo, där min favorit Jenny nu håller till. I samma lokaler finns inte bara frisör utan även möjlighet till massage, ansiktsbehandlingar, make up, spabehandlingar och fotvård. Nästan för bra för att vara sant att ha allt detta så nära och Tommie hade dessutom turen att lyckas klämma in sig för en välbehövlig massage medan jag  klippte mig. Alltså: Både frisör Jenny Söderlund och behandlingar på Litet Spa bara ett “stenkast” härifrån 🙂 Toppen!

Bilder från söndagens Öppet Spår, där Tommies underbara kollegor David & Vickan fanns på plats och hejade/stöttade. Och inte minst, körde hem Tommies bil.

Bus gjorde sig redo för naglar, men blev utan. Mickis pysslade bara med mattes klor!

Berndt & Inga

Idag fick vi besök av Tommies farmor Inga & farfar Berndt, 89 och 91 år gamla, från Delsbo. Fantastiskt att de tog bilen över 20 mil (enkel resa) för en kopp kaffe hos ett av sina MÅNGA barnbarn och hans fru. Även Tommies faster Marie tittade förbi när hon ändå var ute och åkte mellan Hudiksvall och Gävle, hon behövde ju  “bara” köra 6 mil extra… Mycket trevligt med gäster norrifrån som omväxling 🙂

Som kuriosa kan nämnas att Berndt Sundström är orsaken till flera generationers SSK-hysteri i den Sundströmska familjen. Under 30-talet var Berndt framgångsrik cyklist på elitnivå och en av klubbarna han cyklade för var just Södertälje Sportklubb. Nu vet ni det!

Jag har ofta sagt att jag lever för kärlek, att älska och vara älskad är det absolut viktigaste för mig. Hade alla förutsättningar att göra karriär ex.vis, men det har liksom aldrig intresserat mig. Livskvalitet för mig innefattar helt andra prylar än en fin titel och ett fett lönekuvert. Galet tänker många, men va fan, jag är ju lycklig 🙂 Ett litet aber är dock att jag vill att ALLA DE JAG VERKLIGEN TYCKER OM ska vara lika lyckliga som jag. Inte alltid så lätt ordnat, men Gud och några till vet att jag försökt hjälpa folk på traven ibland. Med blandade framgångar ska tilläggas, men att min svägerska Anne och hennes Dave träffades känner jag mig i alla fall stolt medskyldig till!

Har haft ett annat “projekt” på slutet som gått ut på att en riktigt bra killpolare ska träffa rätt dam. Har förvisso inte hunnit göra några direkta ingripanden ännu, men ändå. Hursomhelst, enligt en säker källa (killen själv) riskerar jag att vara för sent ute. Han verkar ha hittat en potentiell kärlek helt på egen hand! Vet inte hur jag ska klara av att inte längre vara behövd… Skämt åsido, det vore ruskigt kul om just den här grabben träffade kvinnan med stort K. Jag håller tummarna, och så småningom kanske jag avslöjar några namn också.