Jättetack för blommor, presenter, sms och telefonsamtal. Visste ärligt talat inte att jag var så poppis 😉 Det värmer i alla fall att bli ihågkommen.

Har för övrigt förstått att min blogg väcker viss uppståndelse. En ung man vid namn Ian undrade om jag har en 40-årskris, då bloggar man tydligen?! Kollegan Stuart “trodde inte det här” om mig. Shit, jag känner mig ju nästan kriminell 🙂

Värst av allt: jag tänker fortsätta. Åtminstone ett tag till…