I USA kan man med lite otur hamna i finkan om man stör sina grannar i samband med sexuell samvaro. I Sverige går det mesta an och det är, tack och lov, tämligen svårt att bli vräkt från sin bostad. Att man stör sig på grannarna är dock ganska vanligt, och det handlar förmodligen om allt från barnskrik och familjegräl till stönanden eller högljudda väckarklockor. Personligen anser jag att man är tvungen att stå ut med en hel del ljud så länge man bor i flerfamiljshus. Det ingår på nå’t sätt att folk “lever om” lite (inom rimliga gränser!) runt omkring.

Något undertecknad finner riktigt störande och fullkomligt onödigt är alla de som “parkerar” ett skrikande barn eller en skällande hund på gården utanför. Särskilt trist när man bor på bottenvåningen 🙁 Att bebisar skriker, att små barn inte har några riktiga begrepp om ljudnivåer och att hundar skäller har jag full förståelse för, det är normala beteenden för nämnda grupper. Att man som förälder eller husse/matte gör detta till någon annans problem är dock ganska fräckt. Rätt vanligt med föräldrar som passar på att fostra sina barn lite extra utanför huset; idén verkar vara att barnet inte ska få som han/hon vill hur mycket han/hon än skriker. Tanken är förstås vettig, men det är bedrövligt trist för omgivningen att lyssna på… Och jag har svårt att tro att jag är den enda som ex.vis hör en 4-åring på gården skrika “mamma” oavbrutet i 5 minuter. Kanske rent av mamman borde höra detta? För tänk, hemska tanke, om barnet håller på att bli bortrövat. Hör inte mamman då heller? I så fall är det nog dags att skaffa annan “förvaring” för de minsta än ensamma utomhus.

För formens skull: 1) Nej, jag tycker inte illa om barn, framför allt inte dem jag känner 🙂 Och ja, jag har också varit barn. 2) Nej, jag tycker inte illa om hundar, har en själv.

/ Storkelina (som hade ett uppdämt behov av att få klaga lite)