Börjar med att nämna att jag närmast är fobiskt rädd för ormar, usch 🙁 Däremot har jag alltid fascinerats av den ormliknande kopparödlan – bärare av det latinska namnet anguis fragilis. Kanske beror min icke-rädsla på att kopparödlorna är relativt små, kanske bottnar det i det faktum att jag vet att de inte är (eller heter) ormar. Hursomhelst så kryllar det för närvarande av denna art; Tommie som inte hade sett mer än en under hela sitt liv har nu fått behovet mättat 🙂 Man pratar om getingår, fästingår etc; i år är det helt klart ett kopparödleår.

Kopparödlan förekommer i stora delar av Europa samt i delar av västra Asien. Den trivs bäst i mossa, bland buskar, nedfallna löv eller under stenar. De äldre djuren rör sig mer öppet än de yngre och hittas ofta överkörda och tillplattade 🙁 Födan består främst av daggmaskar och sniglar, men även till viss del av insekter. Kannibalism förekommer… Kopparödlan föder levande ungar under den varma årstiden varpå den på hösten borrar ner sig i jorden för dvala under vintern. Då den är helt ofarlig (saknar gift) finns det ingen anledning att ha ihjäl den, och den är också fridlyst i Sverige sedan år 2000 (källa: Wikipedia).