Liksom så många andra deltidssjukskrivna, och personer med tidsbegränsad sjukersättning, lever jag just nu i ovisshet. En s k Försäkringsmedicinsk utredning ska inom kort fastställa omfattningen av min arbetsförmåga (jobbar i dag 50%), men jag hyser inget större hopp om annat än att man beslutar att jag fr o m mars ska arbeta heltid. Människor med cancer och svårare/”tydligare” diagnoser än min har redan kommit dit och jag har svårt att se varför jag skulle ha större tur.
Vad jag tycker om regeringens omilda behandling av svårt sjuka (jo, de finns faktiskt) människor orkar jag inte ens gå in på; jag tror dessutom att det säger sig självt. Vad jag tycker om min egen situation tänker jag dock klargöra och det går fort: åt helvete (den också). Jag har inte ork, varken fysiskt eller mentalt (kronisk värk tär även på insidan), att jobba heltid och är naturligtvis rätt orolig för närvarande. Vad göra? Självfallet inte hänga läpp, strategin är redan klar:
- Fortsätta att arbeta i nuvarande omfattning och må “hyfsat”, dvs ha utrymme för ett liv utöver arbetet.
- Leva upp mina tillgångar (andra än lönen, 50% anställning på “mitt” företag blir man inte rik på)
- Leva upp Tommies lön
- Använda fantasin, dvs komma på hur man tjänar mycket pengar med minimal (läs ingen) arbetsinsats. Hm, måste nog bli kriminell då…
Verkar jag negativ? Nja, bara lite uppgiven… Det kan möjligen bero på att jag lever med min kropp och i min verklighet = känner mina begränsningar. Inte sådär väldigt upplyftande kan jag säga 🙁
/ Storkelina – i bästa fall mitt vanliga nöjda jag en annan dag