Två svenska soldater har stupat i Afghanistan och detta är naturligtvis beklagansvärt; framförallt för de anhöriga. Jag förstår dock inte riktigt uppståndelsen kring det hela – det var väl knappast någon överraskning att soldaterna, av fri vilja, befann sig i en krigszon? Hur tråkigt det än må vara så är det inget nytt: människor dör i krig, varje dag…
Jag kanske är grym, men jag har svårt att känna någon större sorg för att två personer, som jag aldrig har träffat, har lämnat jordelivet. De var aldrig tvungna att bege sig till Afghanistan och jag hyser betydligt mer sympati för alla dem som fötts in i det kaos som råder och har rått under åren. När man söker sig till krig tar man en medveten risk och jag mår nästan illa av att kungen, statsministern med flera ojar sig över det som hänt. Då är det är en avsevärt större katastrof att tusentals människor, som aldrig har haft något egentligt val, har dött under de totalt 40 års krig som har rasat i Afghanistan sedan 1839.
Vad jag skrivit ovan ändrar dock inte det faktum att det är sorgligt att två svenskar, vars avsikter säkert var behjärtansvärda, har avlidit – må de vila i frid.