I dag kan jag inte hitta på så mycket klämkäckt eller intressant att skriva. Jag konstaterar bara att jag är fullkomligt utmattad, såväl fysiskt som mentalt, efter att ha arbetat mer än vanligt, jagat läkare, färsäkringskassehandläggare etc. Även OS har tagit på krafterna – många sena kvällar och nätter blev det…

Tänker ändå passa på att skriva något positivt om en stor del av vår arbetande befolkning. Man pratar så mycket om arbetsskygga och fuskande människor, men alltför lite om alla dem som jobbar hårt varje dag. På slutet har jag vid flera tillfällen reflekterat över vilket enormt ansvar många anställda (“höga” som “låga”) känner för sina jobb. Hur ofta träffar man inte på kollegor som kommer till jobbet med feber, halsont, akuta smärttillstånd osv för att de “inte kan vara hemma”. Alla kan stanna hemma från arbetet, men många känner att det inte funkar av olika skäl (oftast inte ekonomiska). En stor eloge till alla som kämpar och sliter; det är långt i från alla som får särskilt mycket för det. Självaktning är förmodligen en klart underskattad faktor i arbetslivsdebatten – de allra flesta vill nog, trots allt, känna stolthet över det de gör.