Beckomberga sjukhus - tidigare ett av Europas största mentalsjukhus
De borgerliga allianspartierna brukade ägna mycket energi åt att kritisera sossarnas misslyckanden vad gällde att bekämpa kriminalitet, de låga straffsatserna och inte minst – den obefintliga psykvården. Inför förra valet vann man mångas sympatier genom löften om att skydda det svenska folket genom hårdare tag mot de kriminiella och genom att hålla de svårast pyskiskt sjuka borta från gatorna. Nu är det åter valår, men vad hände egentligen med de enligt mångas (även mitt!) tycke så viktiga frågorna? Ja, beträffande den så omdebatterade slutna psykvården är svaret ganska enkelt: inte mycket 🙁 Det råder fortfarande stor brist på slutenvårdplatser, mentalsjukhusen lyser alltjämt med sin frånvaro och många av de svårt psykiskt sjuka vistas ännu ute i samhället. Ofta som hemlösa…
Inför riksdagsvalet 2006 hade det inträffat ett antal allvarliga incidenter och den borgerliga alliansen fick “vatten på sin kvarn”; det var inte längre många medborgare som ansåg annat än att 1995 års psykiatrireform var ett stort nederlag. Men vad krävs för att det verkligen ska hända något? Hur många fler ska bli nermejade av bilar, nerslagna med järnrör etc för att frågan åter ska väckas till liv? Jag är personligen ingen anhängare av Fredrik Reinfeldt och hans kamrater, men när det gäller nämnda frågor hade jag trots allt vissa förhoppningar om att den nu sittande regeringen skulle vara rätt folk att komma till rätta med problematiken. Dessvärre verkar det inte längre vara så viktigt att skydda vanligt folk – åtminstone inte lika viktigt som stora skattesänkningar för de riktigt rika. Någon som tänker att en vanlig löntagare också går plus på skattesänkningar? Absolut, men vanligt folk går några hundralappar plus medan somliga gör en “vinst” på åtskilliga miljoner = ett enormt avbräck från statskassan. Och ja, jag tycker att det känns naturligt om Mr X, med några miljarder på banken, betalar mer för att vi ska bibehålla någon form av välfärd i det här landet.
/ Storkelina – retar alltid upp någon 😉
Jaha ja, ännu en fråga där det känns som om jag skrivit själv! Enligt min mening så har du så rätt, så rätt. Vi får väl, förhoppningsvis, se om det blir någon ändring efter nästa val. /G
Helt rätt skrivet.Jag glömmer inte vad en sjuksköterska sa till mej när mentalsjukhusen lades ner: Det här kommer vi att få igen om några år. Och det fick vi och samhället verkligen.
Ha de
Göran
Gunilla & Göran >> Skönt att veta att det är en och annan som håller med mig emellanåt – det värmer! Kramar Helena
Typiskt felaktigt resonemang som bara är logiskt om man har som utgångspunkt att staten äger rätten till allas pengar. Hur ska man kunna sänka skatten för alla löntagare utan att den som betalar mest både procentuellt och i kronor får tillbaks mest? Tillbaks förresten, det handlar inte om att någon ska få pengar från staten, det handlar om att man får behålla en större andel av sina egna intjänade pengar.
Lustigt att det alltid handlar om att få, inte att ge, när vänstermänniskor pratar om solidaritet. “Låt Mr.X betala” – inga egon my ass.
Jonas >> Även enligt min “vänsterpolitik” så kommer de mest bemedlade att få behålla ett antal miljoner (i kronor räknat) mer än de som har de sämre ställt. Frågan är snarare om de rikaste får behålla 46,9 miljoner (extra med nuvarande skattelättnader) eller om de får behålla 47,0 miljoner. Och i mitt tycke tycker jag fortfarande att det är rimligt att de rikaste betalar mer för den allmänna välfärden än vad de fattigaste gör. Felaktigt resonemang? Nä, jag tycker att det är ett solidariskt och medmänsligt resonemang. Och märkligt nog (?) så tycker många alldeles vanliga människor precis som jag. Viktigt: det handlar inte om att FÅ, det handlar om att dela med sig och att vara solidarisk med sina medmänniskor. Det kanske även du skulle uppskatta om du befann dig i en situation där du verkligen behövde det?!
Ego? Nä, fortfarande inte!
/ Solidarisk – oavsett livssituation och eknonomisk ställning.
P.S. Som alltid så uppskattar jag alla åsikter som är genomtänkta (och det vet jag att dina är, även om vi inte är överens) = jag gillar dig ändå, Jonas 🙂 D.S.