I morse var det första gången jag åkte direkt från landet till jobbet. Eller nästan direkt ska sägas, för sanningen är att Teo lämnades av hemma i lägenheten och att jag bytte mysbyxorna till ett par jeans innan jag beträdde min arbetsplats. Lite synd kanske, för det hade nog varit en och annan som hade höjt på ögonbrynen om jag hade dykt upp med en bostonterrier under armen och med mysstassen på 😉

Efter en något förkortad, men ändå evighetslång (känslomässigt då), arbetsdag hade jag turen och glädjen att få skjuts hem. Det vara min rara kollega Helene som för tredje gången på kort tid “pulade in” mig i sin bil – tack 🙂 Blir för övrigt alltid lika rörd och tacksam när jag möts av lite hederlig värme och omtanke i vardagen – det känns som att det inte är så vanligt numera…

Efter SSK:s tröga säsongsinledning har man nu fått ett rejält uppsving med 5 poäng på de två senaste matcherna. Fantastiskt trevligt och jag hoppas förstås på en fortsättning i samma stil. Vis av många års hockeyerfarenhet ska jag dock försöka hålla nere förväntningarna och komma ihåg att det går lika snabbt att tappa tabellplaceringar som det går att klättra upp ett par pinnhål. Kul så längde det går bra hursomhelst!

Vackra Jody May startade som tidigare nämnts på Solvalla i fredags, men inte heller denna gång var turen med henne. Efter ledning hela vägen blev det tvärstopp på upploppsrakan; inte för att orken var slut utan för att hästen “kvävde sig”, dvs hon fick ingen luft. Jättesynd, för den vackra såg oerhört fin ut både före och under loppet 🙁 Dessbättre kommer det nya lopp och – just i det här fallet – sannolikt även nya framgångar.

/ Storkelina – den måndagströtta