Kanske ett fordon stabilt nog för undertecknads kommande framfart?

Fredag 15/10:

Dagen inleddes med några timmars arbete och detta främst i form av utbildning; företagets nya hemsida ska snart lanseras, och tanken är att jag ska vara en av dem som vet hur man bär sig åt för att fylla den med material. Det hela var faktiskt riktigt roligt och det är ju aldrig fel att lära sig något nytt. Arbetsdagen avslutades med skjuts hem i Helenes lilla röda bil – JÄTTETACK för det!

Under kvällen var det dags för en fantastisk höstmiddag hemma hos kollegan Ylwa. Vi inledde med skumpa & tilltugg och fortsatte sedermera med Gurksoppa med hackad rödlök & löjrom (jag skippade den sistnämnda) till förrätt och en sagolikt god Kantarellpaj med sallad till varmrätt. Vin i alla dess former flödade fram till dess att det var dags för kaffe och starkare drycker (Sambuca för min del, tänkte på Stolle 😉 ). Ett ständigt tjattrande åtföljdes till sist av mera vin och några skvättar Gin & Tonic = mycket trevligt. Såväl värdinnan som jag och de övriga gästerna (Annica, Malin & Åsa) hade en härlig kväll/natt 🙂

Lördag 16/10:

Pigg som aldrig förr (hm…) åkte jag tillsammans med Tommie för att titta på bilar; det börjar liksom brinna i knutarna med ett körkort nu när jag har bestämt mig (för det har jag väl?!) för att jobba kvar i Stockholm oavsett boende. Hursomhelst så inledde vi med att ringa på privatannonser på Blocket, och detta visade sig vara en upplevelse. Först stämde vi träff med någon som hette Björn och min första tanke när han klev ut ur sin port var “Hm, han måste vara adopterad”. När “Björn” så småningom tog i hand och presenterade sig som Münir så insåg jag att han nog bara hade lidit av tillfällig minnesförlust när han skrev sin annons. Någon affär blidde det i alla fall inte, för bilen var inte alls vad jag hade tänkt mig.

Nästa träff bestämdes med Janne, som tittade fram och såg ut som en svartmuskig yxmördare. När han artigt hälsade på oss så hette han inte längre Janne utan Micke, men något sade mig att inte heller det namnet var det rätta. Strunt samma tänkte vi och tittade naturligtvis på bilen, men när jag knappt kom in i den på grund av all bråte så tappade jag lusten och fattade ett beslut: Jag betalar hellre lite mer för en bil hos en seriös bilhandlare och får en bil som är rekondad, klar och fräsch än att stämma träffa med en massa män som visar sig vara andra än vad de utgett sig för att vara. Men någonstans ser jag förstås också det sorgliga i att människor med utländska namn känner sig tvungna att skriva svenska namn i annonserna för att över huvud taget få några svar…

Söndag 17/10:

Medan Tommie jobbade så släpade jag med mina supergoa bonus-brorsöner Danne & Matte för att kolla på en bil hos en hyfsat stor bilhandlare söder om stan, men inte heller där blev jag med bil 🙁 Det aktuella objektet var förvisso jättefräscht och fint, men när bilhandlaren tyckte att lösningen på Service-lampans ilsket ihållande röda sken var att “vi kan se till att stänga av lampan så att den inte lyser mera” så tappade jag/vi allt förtroende. Jisses, finns det någon enda genomärlig människa i branschen? Man börjar ju faktiskt undra.

/ Storkelina – härdas sakta men säkert