Jag har berört ämnet tidigare och jag väljer att göra det igen, det vill säga svenska soldater som riskerar sina liv/förolyckas i Afghanistan eller andra krigszoner. I dagarna var det återigen en svensk soldat som miste livet och det är naturligtvis en tragedi för de närmast sörjande, men den allmänna uppståndelsen kring det hela är för mig obegriplig. Jag kan helt enkelt inte tycka särskilt synd om vare sig svenskar eller andra som på frivillig basis (ofta i syfte att tjäna storkovan…) beger sig till krigshärjade områden. Det handlar om medvetna val av vuxna individer, vilka är högst medvetna om riskerna. Nä, personligen tycker jag att det är mycket värre att oskyldiga och helt aningslösa människor dödas i sina hem eller på öppen gata hemma i Sverige. På det sistnämnda sättet omkommer årligen ett långt större antal personer än de sex unga män som har stupat i Afghanistan mellan åren 2002-2010 och detta kanske det kan vara värt att reflektera över?! Fast det är klart, av tradition anses det ju vara mer ärofyllt att stupa i krig än att misshandlas till döds/mördas av en anhörig. Vems krig man utkämpar och var man gör det tycks sakna betydelse – sjukt 🙁

/ Storkelina – tänkaren