Jag vet inte riktigt vad det beror på, men av någon anledning så har jag kommit in i ett riktigt rosstim. I dag är det dags för en välförtjänt blomsterkvast till en av de mest underbara människor jag känner, nämligen vår veterinär Eva Hertil. Eva, som under hela min uppväxt var tillsammans med/levde ihop med en av mina kusiner, har alltid varit en fantastisk medmänniska. När jag emellanåt hade det jobbigt som barn och tonåring fanns hon där och gjorde något som få – utöver mina föräldrar och syskon – gjorde: hon såg mig och hon såg den smärta jag bar på.

Eva är inte längre ingift i min släkt, men märk väl: hon är en av få “släktingar” på min fars sida som jag har kontakt med. Vi har valt varandra och blodsband är därmed oviktiga. Att Eva har varit husveterinär till alla familjens hundar (inklusive lille Teo) gör inte vår relation mindre värdefull; en mer komptent, lyhörd och empatisk veterinär får man leta efter. Tack snälla Eva, du är verkligen en enastående människa!