Underbara Pitbullterriern Selma & Teo.

Teo & Rocky delar broderligt på en gigantisk pinne, men när det kommer till kritan är det gamlingen Teo som bestämmer.

Då debatten om de “farliga” kamphundarnas vara eller icke vara aldrig tycks dö ut dristar jag mig till att komma med ett litet inlägg. Själv har jag en bostonterrier, som vid fem tillfällen under sitt 12½-åriga liv har  blivit biten av andra hundar: en gång av en Golden retriever (nä, INTE Flisan!) och vid fyra tillfällen av olika hundar av rasen Engelsk springer spaniel (jo, Ina var faktiskt skyldig en gång…). Vad jag vill säga med detta är inte att de så kallade familjehundarna av nämnda raser är livsfarliga eller utmärker sig som särskilt illvilliga. Det är däremot intressant att notera att ingen av de hundar, tillhörande kamphundsraserna American staffordshire terrier eller Pitbullterrier, som min lille bostonkille har träffat har gjort honom en fluga förnär. Dessa hundar, Selma & Rocky för att nämna några, har tvärtom varit mycket vänligt sinnade individer. Summan av kardemumman: alla familjehundar är inte fläckfria och alla kamphundar är inte dåliga. Avel på sunda individer samt sunda ägare är förmodligen mer avgörande än ras när det gäller att få fram trevliga och välanpassade hundar.

/ Storkelina – i rättvisans namn

P.S. Jag erkänner att jag inte släpper fram Teo till en främmande Pitbull; det vore bara korkat eftersom rasen kan tillfoga väldigt svåra skador. Ett krav, vilket å andra sidan borde gälla alla främmande hundar, är att jag har fått en bra bild av vem ägaren är. D.S.