Dagens hemfärd från jobbet började så smidigt så = skjuts med kollegan Ylwa till Ulriksdals pendeltågsstation. Sedan dröjde det dock inte länge förrän Markoolios gamla dänga Åka pendeltåg började mala i mitt inre. För den som behöver friska upp minnet så fanns följande rader med i texten: “Ååhh åka pendeltåg, jag är en loser babe, jag har inget körtkort”. Och jo, jag kände mig verkligen som en  förlorare när jag spenderade 18 minuter upptryckt mellan två skapligt svettiga herrar och till tonerna av ett tröstlöst och ilsket tjutande litet barn. Trivsamt? Nä.

När jag äntligen kom till Upplands Väsby var Upptåget till Tierp försenat, men vad gjorde väl det?! I princip vadsomhelst hade varit bättre än den nyss genomlidna tåg- resan. Upptåget var dessutom bara fördröjt med 8 minuter, så snaaart skulle jag få sätta mig ner och koppla av en timme. Mycket riktigt så fick jag också en sittplats, men det var knappt ska jag säga och först efter att ha blivit halvt nertrampad av alla hänsynslösa människor som var och en verkade ha målsättningen att bli först med att kliva på tåget. Jisses, det är ju nästan sjukt hur folk beter sig! Att det bara hade stört mig en tiondel så mycket om jag inte hade varit dödstrött (första arbetsdagen efter julledighet) är en helt annan sak 😉

När jag väl kom till Tierp så var Tommie på plats för att hämta mig, och jag kan lova att det finns få saker som slår att se hans vänliga (och vackra!) ansikte när man är trött och utarbetad. I alla fall för min del

/ Storkelina – den beresta

P.S. Kommentarerna till gårdagens inlägg värmde MASSOR. D.S.