Att få ha lilla glädjespridaren Vera i knäet värmde en sargad själ.

I går fick jag riktigt tråkiga nyheter och hamnade alldeles under isen, men även om verkligheten inte ser ett dugg bättre ut i dag så har jag på något vis landat i den. Åtminstone tillfälligt… Till syvende och sist så är det ju dessutom så att hur svår verkligheten än kan te sig så har man inget annat val än att acceptera den, leva i nuet och gå vidare. Ruskigt tungt förstås, men min viktigaste uppgift just nu är att finnas för den som bäst behöver det och det är också vad jag ämnar göra.

Trots den blytunga gårdagskvällen och ett svullet/rödgråtet ansikte så har jag haft en hyfsad dag. När jag slutade jobba kom Camilla & lilla Vera förbi, och efter en snabbfika så bar det av till Våla för lite shopping. Sist men inte minst så blidde det en blixtvisit i stallet OCH, medan Tommie “vaktade” Vera, så fick jag århundradets mest välbehövliga massage. Tack snälla rara Camilla!

Just nu sitter jag i soffan med finaste Tommie, och det är ungefär vad som kommer att ske denna fredagskväll. Mental trötthet är oerhört förlamande 🙁

/ Storkelina