Ur form, inte hjärtlös

bild

I måndags fann jag mig själv vara helt utan kraft och sov mest hela dagen. Jag var yr från och till och det oavsett ställning (liggande, sittande, stående och gående), kände mig illamående och var i total avsaknad av aptit. Bortsett från ett fåfängt försök att jobba i tisdags (var nere i Stockholm och vände) så har jag sedan fortsatt att känna mig så som beskrivits. Varje fysisk ansträngning (typ att klä på mig) tar massor av energi, och jag känner då hur jag andas kraftigare/tyngre än vanligt. Förutom att det naturligtvis är minst sagt besvärande att inte må bra så var jag dock inte ett dugg orolig, utan tänkte att den medicin jag står på för reumatiska besvär hade gett förändringar i blodbilden det det vill säga att mitt hemoglobinvärde hade rasat. Följaktligen ringde jag min reumatologmottagning, men den sjuksköterska jag fick prata med trodde inte alls på min teori. Men visst, hon kunde skicka en remiss för kontrollprov!

När jag nu började misstänka att jag var på fel spår ringde jag till min vårdcentral, men där kunde man på grund av vattenläcka (!) inte boka upp mig hos nå’n läkare. Sköterskan där sade dock att hon inte menade att skrämma mig, men att det kunde vara något med hjärtat och det är “inte att leka med”. Rådet var således att se till att utesluta sådan allvarlig och möjligen akut problematik, och detta genom ett besök på närmaste akutmottagning. EKG och diverse andra prover/undersökningar visade dock att både hjärta, lungor och hemoglobinvärde var i sin ordning, och att vidare utredning därmed kan ske hos min husläkare (när hon har slutat att plaska runt i vatten då 😉 ). Det är naturligtvis jätteskönt att veta att jag har ett (fungerande) hjärta, men samtidigt sitter jag här och mår lika bedrövligt som innan. Och nej, det beror inte på “klassikerna” depression eller stress.

Jag kan erkänna att jag först blev rysligt irriterad på sköterskan som inte ville “skrämma mig”, för det var ju förstås precis vad hon gjorde. Är ju liksom sådär lyckligt omedveten om att jag har blivit äldre och därmed befinner mig i en åldersgrupp där riskerna för vissa sjukdomar ökar. Hursomhelst, jag var inte alls nöjd med sköterskan förrän jag talade med min kloke bror, tillika läkare, som sade: “Vad tycker du att hon skulle ha sagt istället då?!”. Tänk, tänk, tänk (jag alltså!) = hon kunde/borde naturligtvis inte ha sagt något annat. Inte minst när det gäller kvinnor så kan ju till exempel en pågående hjärtinfarkt passera ganska obemärkt förbi men just yrsel, extrem trötthet och andningspåverkan kan vara symptom/varningssignaler. Och nej, det hade ju inte varit så lyckat om sköterskan istället hade sagt att jag skulle gå och lägga mig i soffan och käka praliner OM det nu faktiskt hade varit något knas…
Summa summarum: Ett par erfarenheter rikare, inte minst medvetenheten om min stigande ålder, men några ton ork fattigare. Funkar skapligt så länge jag inte rör mig, för då befinner jag mig bara i ett allmänt töcken, men så kan man ju inte ha det. Hoppas på att det är ett jäkligt skumt och övergående virus 🙂 Eller något annat enkelt som nå’t litet piller kan råda bot på.
/ Storkelina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *