Jag har funderat en del över det här med konflikter, det vill säga något som jag själv sällan hamnar i numera (tack och lov för inre mognad 😉 ). Det som gör mig fundersam är att människor som ofta hamnar i konflikt med andra personer såsom föräldrar, syskon, vuxna barn, vänner & kollegor såå sällan ser sin egen roll i det hela. Jag hade (kanske har?) till exempel en släkting, som under många år var rejält osams med tre av sina fyra syskon OCH skyllde det på “alla andra”. Han vägrade då, och gör det sannolikt fortfarande, att se att “felet” kanske låg hos honom och hans bristande lyhördhet. Att de andra syskonens liv inte kantades av konflikter, medan hans eget även kryddades med uppsägningar från flera arbetsgivare, tycktes liksom gå honom spårlöst förbi…

Under livets gång har jag träffat ett antal personer med samma typ av problematik som beskrivs ovan, och även dessa har gemensamt att de gärna fokuserar på andras “dåliga” beteenden men helt bortser från sitt eget ansvar. Den här typen av människor vill sällan beröra de verkliga problemen, utan antingen är man osams eller så “stryker man ett streck över det hela” och går vidare som om ingenting har hänt. För mig är det sistnämnda ett jättemärkligt och otänkbart förhållningssätt. Om man inte vågar prata om saker, och om förklaringar till osämja tolkas som personangrepp, så är det ju ruskigt svårt att komma vidare och undvika att samma konflikt så småningom får nytt bränsle. Eller?!

Själv är jag så van vid rak kommunikation (även när man tycker olika), så emellanåt känns det som att jag kommer från en helt annan planet. Dessbättre har jag ju då en rackar’ns tur och lyckas omge mig med en massa klokingar från samma planet – tack för att ni finns 🙂

/ Storkelina – filosofen