Denna morgon vaknade jag hyfsat pigg och nyter och hann göra mig helt klar innan ryggen – helt utan förvarning – lade av alldeles. Plötsligt kunde jag bara gå med små myrsteg och inte röra ryggen (eller kroppen) utan att skrika av smärta 🙁 En himla tur att jag inte redan hade hunnit ner till Uppsala eller Stockholm, för det hade blivit en smula bökigt att ta mig hem igen… Och fastän jag vid det här laget borde vara van vid min oberäkneliga rygg så undrar jag: Hur i helsike kan det bli så här? Bara sådär liksom. Skumt.
/ Storkelina – den vingklippta med fotboja
Saknar dig här!!! 🙁 Pigga på dig FORT!!! 🙂
Kram /G
Gunilla >> Tack snälla, men än så länge går det dessvärre sådär… Det är faktiskt (något överraskande!) inte ett jä*la dugg bättre än i morse 🙁 Kram på dig!
Hallo Helena, HOPPAS du snart blir bra igen, finns nog inte någon mer positiv person är du så jag HOPPAS från mitt innersta hjärta att du snart är tillbaka, KRAMAR Marianne
Marianne >> Tack snälla för de värmande orden! Och jodå, jag är redan mycket bättre och lär dyka upp (eller ner 😉 ) på tisdag 🙂 Kram kram!