Efter den där ödesdigra dagen då min älskade far omkom i en drunkningsolycka, vid den egna bryggan, var vårt ställe i skärgården inte längre någon vacker plats för mig. Det gjorde plötsligt alltför ont att vistas där och jag valde därmed att lämna vårt högt älskade Gisslingö bakom mig.

I dag har jag tittat på en massa gamla foton, många helt underbara sådana, och låtit tårarna trilla längs kinderna. Jag behöver göra så ibland, för det som hände pappa för snart 13 år sedan var då på tok för tungt att bearbeta. I stället portioneras känslorna ut då och då – jag har helt enkelt varit tvungen att hantera det så.

Bilden ovan är på något vis väldigt symbolisk för den skärgård, och det vatten, som tog pappa ifrån oss. Bländande vackert, men också ett mörker som jag helt sonika vände ryggen. Visst, jag har även en massa fina minnen därifrån men jag låter dem förbli just det. Minnen… 

/ Pappas dotter