“An abnormal reaction to an abnormal situation is normal behaviour”, sade psykiatern Viktor Frankl. Rätt intressant, eftersom vi människor gång efter annan förväntas eller uppmanas att bete oss “normalt” i de mest onormala situationer.

Ovanstående gäller både i stort och smått, det vill säga både efter verkliga trauman och i betydligt mer vardagliga situationer. Ett exempel (nej, inte självupplevt 😉 ) på det sistnämnda är när någon säger “bete dig nu preciiis som vanligt, låtsas inte om att jag berättade att Helga hatar dig över allt annat”. Rätt trivialt kan tyckas, men livet kryllar ju av liknande grejer och HUR lätt är det?!

Jag, som gärna pratar om saker och luftar mina åsikter, går ju närmast i bitar när jag måste strutta runt och vara toknormal vid de mest märkliga tillfällen. Ja, jag kan förvisso vara ypperligt bra på att bevara en hemlighet – eller ha kännedom om känsliga uppgifter som inte får spridas – men det är ju såå jobbigt att bara få resonera med sig själv eller möjligen en annan part (den “skvallrande”). Haha, egentligen är det lite märkligt att det överhuvudet går för jag är ju inte direkt känd för min talang när det gäller att dölja vad jag tycker/tänker/känner 😉 🙂 

/ Måndagstänkaren