I dag blev 11-åringen Teo nedsövd för att genomgå munsanering. Resultat? Ingen tandsten och fyra tänder fattigare = fräschare mun & andedräkt 🙂 Ska dock erkänna att jag var ruskigt orolig; när jag kom till underbara veterinären Eva och lämnade ifrån mig det lilla livet kändes det som om jag var på väg till min egen begravning. Varje sövning innebär en risk, och med tanke på Teos höga ålder kändes det jättejobbigt 🙁 Det hjälpte inte alls att jag visste att förusättningarna (bra hjärta & kondition) var utmärkta – Teo är liksom min bebis.

Min svärmor Mona var en klippa och körde mig både för lämning och hämtning; däremellan hann vi med lite shopping och en lunch också. Hursomhelst, Teo är bara fööör cool: när jag kom för att hämta honom var han fortfarande rätt yrvaken. Trots det krävde han att få lämna Djurakuten för egen maskin (=ostadiga ben). När han lyfte på benet för att kissa höll han på att välta, men var ändå pigg (eller envis?) nog att själv hoppa in i bilen kort därefter. Väl hemma bjöd han på en gnisselorkester för att få mat (hade blivit svält inför narkosen), men fick ingen (måste vänta). Sist men inte minst skulle det lekas och det hjälpte inte alls att jag försökte intala honom att han var bakis och supertrött. Efter mycket om och men blev det till sist lite sömn, och då snarkades det med besked.

/ Storkelina – hönsmamman