Här kommer skogens mulle, tjolahopp tjolahej… ja, förmodligen har du hört talas om Skogsmulle!? Om inte så kan jag berätta att Skogsmulles skapare hette Gösta Frohm och att det genom Friluftsfrämjandets barnverksamhet anordnas så kallade mulleskolor, det vill säga sammankomster där barn i förskoleåldern får lära sig de vanligaste djur- och växtarterna. Sedan slutet av 50-talet har över 2 miljoner barn, i kombination med sång och lek, på detta sätt fått stifta närmare bekantskap med vår svenska natur. Bra? Absolut. Hedervärt? Definitivt! För min del var det bara ett litet aber: Jag var livrädd för Skogsmulle (i mitt fall en utklädd och till synes läskig kvinna…) och hörde aldrig ett dyft av vad denne sade 🙁 Och det kan väl aldrig ha varit meningen att en kavat liten tös som undertecknad skulle bli skraj? Helt klart något att tänka på för alla skogsmullar där ute! 😉

/ Storkelina – efter 35 år äntligen rehabiliterad från mulleskräcken

Ett stycke nästintill 13-årig bostonterrier, lille  Teo, har vårkänslor men håller ändå tungan rätt i mun. Eller?! 😉

/ Storkelina – stolt matte

Dagens höjdpunkter i korthet:

• Fick sällskap med kollegan Björn på pendeltåget samt på promenaden mellan Sumpan och Hästsportens Hus.
• När jag kom till jobbet låg senaste numret av tidningen Fågelvännen och väntade på mitt skrivbord – tack söta Gunilla!
• Blev utbjuden på lunch av min gamle (inte till åldern då!) vän Kork = fantastiskt trevligt och utomordentligt gott 😛
• Efter arbetsdagens slut fick jag skjuts till Upplands Väsby, tack Sara!
• Slapp åka med tåget hela vägen till Tierp, för Camilla & Dick plockade upp mig i Uppsala och körde mig hela vägen hem – snacka om service!
• När jag kom hem hittade jag världens bästa Tommie & världens goaste Teo, kan det blir bättre?!

Summa summarum: Jag är en bortskämd dam OCH jag har vett att uppskatta det. Tack alla mina änglar! 🙂

/ Storkelina – född under en lycklig stjärna

SSK håller som bäst på att spela sig ut ur elitserien och det känns riktigt, riktigt tungt nu…

Under gårdagens hårda arbetspass passade vi på att ta gemensam lunchrast med granngårdens likaledes hårt arbetande Jejje. Efter maten, när stackars Jejje besökte damrummet, råkade hon tappa och spola ner en tändare i toaletten. Till en början märktes det inte så mycket, men i dag blev det tvärstopp. För mig & Tommie blev det således en tur till Uppsala där diverse rörmokarprylar inhandlades, och när vi kom hem fick jag (Tommie är en något känslig gosse) den stora äran att ”röja runt” i den vattenstinna muggstolen…

Efter ett antal timmar med shopping (kan man kalla det så?!), toalettmys (hm…) och samtal med rörmokare kom jag med den briljanta idén att skruva loss toalettstolen för att så att säga angripa problemet från andra hållet. Lägligt nog kom Jejje & Christian förbi precis när det var dags för detta moment = jag slapp och Jejje ryckte in och fick tag i den olycksaliga tändaren. Slutet gott, allting gott – annars hade jag nog inte skrivit om det 🙂

Dagens/kvällens planerade aktivitet, det vill säga att käka våfflor hos Camilla & Dick i Tierp, blidde det inte mycket av med. Gissa om det sved när jag fick höra att det tilltänkta värdparet hade smaskat i sig alla våfflor utan mig & Tommie, aj aj aj 🙁

/ Rör-Lina

P.S. Jejjes nästa tändare blir förhoppningsvis en STOR braständare 😉 D.S.

Som synes så var Camilla inte alls tillfreds med sin väntan på håltagning 🙁

Har inte hunnit/orkat blogga på ett par dagar, men nu är jag full av energi och således åter ”på plats”. Börjar med att berätta om min extraordinära torsdag då jag med hjälp av fyra olika chaufförer lyckades med konststycket att få skjuts alla de 24 milen tur & retur mellan hemmet och jobbet. Sträckan mellan hemmet och Stora Väsby var det Christian som höll i ratten, och sedan tog kollegan Sara över och fraktade mig vidare till Hästsportens Hus. På hemvägen var det kollegan Annica som körde mig till Uppsala där jag blev upplockad av Tommie. Fantastiskt skönt! 🙂

I går jobbade jag till kl: 14.00 och sedan åkte jag med Camilla till Valbo köpcentrum för lite shopping. Jag samlade på mig lite smink (eller snarare ganska mycket, det är ju lååångt till affärerna numera), en kastrull och kompletterande delar till matservisen. Dagens stora behållning var dock att jag på något märkligt vis förmådde släpa med Camilla till Cityfrisörerna för att ta hål i öronen (Camillas alltså). Min nästan 27 år gamla vän har hittills undvikit denna plåga, hon har helt enkelt inte vågat… Med hjälp av mitt STORA (?) stöd och den underbara Helena på Cityfrisörerna blev det i alla fall en enkel match och jag kan intyga att Camilla var jättetapper och inte gav ifrån sig minsta lilla pip  😉

Under dagen har jag & Tommie jobbat med att samla ihop all den ved Tommie har spritt ut på våra (och andras…) ägor. Det var naturligtvis min starke man som arbetade hårdast, men jag hjälpte åtminstone till efter bästa förmåga och det känns superskönt att till sist ha fått allt på plats i slagläge framför vedbod och huggkubbe.

/ Storkelina – den hårt arbetande

Gårdagens ryggsmärta och förflyttning med myrsteg var i dag ett minne blott = jag nöjde mig med en allmänt ihärdig värk. Inte mycket att gnälla om, för så länge jag kan gå hyfsat är jag nöjd. Allt är så ruskigt relativt liksom 😉

Efter avslutat arbetspass kom Camilla förbi med hembakta croissanter, vilka slukades (mums!) innan det bar av för en minishopping i Östervåla. Kom bland annat hem med nya duktyngder (de gamla var fjäderlätta och värdelösa…) och en ny lampa till vardags- rummet. När vi köpte vårt landställe för några år sedan satt det tämligen trista plafonder i samtliga rum, och så gott som alla dessa har blivit kvar. Nu när jag & Tommie bor här vill jag dock satsa lite mera på inredningen och just lampbyten är det som känns mest akut.

Nedan visas ett stycke duktyngd (åtta stycken inhandlades) från Wåhlstedts samt lampan (släckt och tänd) från Östervåla Elhandel. Tyvärr gör bilderna inte mina shoppingfynd någon rättvisa, men ändå:

Under dagens lååånga hemfärd (hade SÅ ont i ryggen) från jobbet snappade jag upp några ord ur en medpassagerares högljudda mobilsamtal: ”Allt det som är positivt i livet, det tar man ju bara för givet”. Jag säger bara ack och ve – stackars desillusionerade människa… Den som inte har vett/förmåga att värdesätta och verkligen uppskatta det positiva i tillvaron blir förmodligen aldrig någon lycklig individ 🙁

/ Storkelina – från tankesmedjan

P.S. Ja ja, jag vet att det är fult att tjuvlyssna men i bland är det närmast omöjligt att låta bli. D.S.

Stolle, hallå?! Jag saknar din röst i den oerhört viktiga stövelfrågan (se tidigare inlägg) 😉

/ Storkelina