Ser du något grönt och rött i rispåsen? Jodå, det ÄR en pippi som har hittat sin nya favoritkrog 😛 Den lycklige ägaren heter Dick, och fotografen heter Camilla.

Coops jasminris!

Gårdagen inleddes med några timmars arbete, men därefter bar det i väg till stallet där Camilla & Gandhi väntade. Trots att kroppen inte var i bästa skick så hade vi, elller snarare Camilla, bara ett mål i sikte: Jag skulle upp i sadeln. Inget konstigt med det kan tyckas, men faktum är att jag under de senaste månaderna har byggt upp en enorm rädsla för att ramla av. Det sistnämnda är på sätt och vis lite märkligt, för under alla de år jag red som ung så var jag nästintill 100-procentig just när det gällde att hålla mig kvar på hästryggen. Vid ett tillfälle gled jag av och en gång flög jag in i ett hinder, men det var allt. Misstaget var dock att ge upp ridningen kort efter den sista vurpan, för det är den ”konserverade” gamla rädslan som nu har vaknat till liv. Trist 🙁

Häromdagen bestämde sig Tommie för att lägga snuset på hyllan, och det är förstås oerhört kännbart för en mångårig nikotinist. Exakt hur kännbart är naturligtvis svårt att föreställa sig, men av det övertrasserade godiskontot att döma (dagens inköp på bilden ovan) så måste det vara något i hästväg 😉 Skämt åsido, jag funderar faktiskt allvarligt på att haka på! Fast med tanke på mina begränsade möjligheter till hård motion så byter jag nog ut godiset mot morötter eller nå’t 🙂

/ Storkelina

Lilla Bus är inte den allra modigaste kissen jag har träffat. Exempelvis så är hon rädd för småbarn, vissa vuxna, höga ljud, bilar (mycket bra!) och maskiner av diverse slag. Hennes reaktion i går – när en flera hundra kilo tung Gandhi gick runt och betade på hennes tomt – var därmed något överraskande. Eller nej förresten, MYCKET överraskande. Ett gäng bilder från Busans första hästmöte följer nedan:

Goaste Bus låg och jäste i det gassande solskenet när hon plötsligt...

... upptäckte en STOR, röd främling på sitt revir.

På behörigt avstånd spanade Bus in den röde, men det dröjde inte särskilt länge innan hon...

... kröp (platt som en pannkaka) närmare, och närmare.

Spaningsposition II intagen!

Efter ett tag stormade Bus fram för att hälsa, men hon ryggade förskräckt tillbaka när även den röde ville säga hej.

Den röde traskade vidare, och hans nya beundrarinna hängde på.

När den röde frustade låg Bus som en rem i luften, men hon kunde snart...

... slappna av igen och bara njuta av det fyrbenta sällskapet 🙂

En solig och vacker dag som denna gav kraft att ta itu med det jobbiga, och vår älskade Teo har nu äntligen fått sin egen minnesplats på tomten. Tårarna strömmade och sorgen blev återigen sådär djupt påtaglig, men jag försöker trösta mig med att smärtan faktiskt bottnar i allt det fina vi så länge delade…

I dag såg min bästa Tommie till att verandans knottriga, kalla stenplattor byttes ut mot härlig trätrall 🙂 Hade det inte varit för att trallskruven tog slut så hade den varit klar på en pisskvart (ursäkta språket! 😉 ), och hade det inte varit för att Christian & Jejje hade vänligheten att leverera nyinköpt skruv så hade den inte varit klar än. Hursomhelst, verandagolvet är på plats så nu återstår bara att vitmåla knutar & fönsterfoder samt att inreda. Mys!!!

De knottriga stenplattorna skulle snart vara ett minne blott.

Här har reglarna samt den första trallsnutten kommit på plats.

Tommie sågade och skruvade för fullt, och när skruven tog slut...

... så blev det en påtvingad men välbehövlig vilopaus.

Ny skruv levererades, och Tommie kunde slutföra arbetet. Finfint!

För ett år sedan tittade du fram, och i dag firar du din allra första födelsedag. Jag hoppas att du får en massa fina paket och att du får en riktigt smarrig tårta att kladda med 🙂 Grattis!

/ Helena

Det är nästan ofattbart, men i dag blir du 20 år. STORT och varmt grattis till dig – hoppas att du får en underbar dag & kväll med massor av fina (och dyra! 😉 ) presenter. Kram på dig!!!

/ ”Tant” Lena

Efter att Bus hade varit ensam och inomhus i ett helt dygn gällde det att umgås ordentligt, och detta gjordes naturligtvis ute i det vackra vårvädret. Tillsammans spenderade vi en lång, härlig stund då vi både myste och passade på att kolla in diverse intressanta ting (typ fjärilar och så’nt…) 🙂 Kameran fick också vara med, och några bilder följer nedan:

En nyfiken Bus hittar...

... en sladd, men bestämmer sig strax för att pinna vidare.

Något har fångat min vackra kisses intresse, och strax...

... tar hon sig en riktig flygtur! Fångsten uteblev dessvärre 🙁

Bara att ta nya tag tänker Bus och...

... får snart syn på ett nytt och mera lättfångat byte.

Jodå, visst kan man slicka sig runt munnen när man hittar en gammal hundleksak 😛

I går morse åkte jag & Tommie för att besöka Polarskäggets Kennel i Skellefteå, och det blev en fantastiskt trevlig upplevelse. Tillsammans med matte Ann-Britt & husse Nisse spenderade vi ett antal timmar med den dräktiga bostonterriertiken Bella, hennes mamma Stumpan, bostontjejerna Evita & Mimmi samt norbottenspetsen Ronja. Underbara hundar, ett mer än gästvänligt värdpar och en delikat middag gjorde det väl värt mödan att färdas de drygt 133 milen (tur & retur) 🙂 Nu då? Jo, tummarna hålls förstås krampaktigt för att allt ska gå bra och att det blir en liten som kommer till oss så småningom. Vi längtar MASSOR…

När vi kom hem var det en glad och ivrig Bus som väntade på oss. Trots att det var första gången hon var ensam så länge så var hon bara nöjd att se oss och inte, som jag hade befarat, ett dugg sur över att vi hade ”svikit” henne. Fast det är klart, någon större nöd hade det nog inte gått på den lilla – Jejje hade faktiskt sett till att hon blev både matad och kelad med.

Annars kan jag bara konstatera att våren äntligen tycks vara här = oslagbart. Jag ääälskar vårsolen!

/ Storkelina

P.S. Glömde tyvärr kameran hemma i går och lyckades inte få någon bra bild på dräktiga Bella 🙁 ”Tungvisarfotot” ovan (taget med luren) har dock en viss charm i alla fall, eller hur?! D.S.

I går var det dags för så kallad årsmiddag med jobbet = skaldjursplatå i en av Solvallas festvåningar. God mat, trevligt sällskap och skjuts alla de 12 milen hem var faktiskt inte tokigt alls 🙂 Att jag kunde ha så’n tur att ägaren till delar av grannmarken (här hemma då) jobbar inom travsporten, var på samma middag och dessutom skulle hem var ju nästan osannolikt.

Inför nämnd middag så blev jag och min tunga väska hämtade av Patrik & lille Gustav (Erica jobbade tyvärr 🙁 ). Det blidde alltså dusch, ombyte, fika och en trevlig pratstund i det Hellbergska Residenset innan det var dags att återvända till jobbet. Mycket trevligt! Och tack snälla, snälla Patrik!!

Nu sitter jag och väntar på leverans av Dicks & Camillas vackra kakarikis. Fåglarna ska vaktas några dagar, men det återstår att se vad Bus ”säger”. Hon är ju hyfsat intresserad av ALLA bevingade varelser, och det gör mig förstås en smula orolig…

/ Storkelina – en i farten