Natten till i dag var inte den mest harmoniska jag har upplevt, snarare tvärtom. Tommie & Catla hade lagt sig i skaplig tid, men Bus var fortfarande ute och jag låg i soffan och slötittade på TV. Plötsligt hörde jag ett jäkla liv utanför och min första tanke var att det var Bus som var illa ute. Jag slängde alltså på mig ett par gummistövlar, slet åt mig en ficklampa och for ut med en jä*la fart. Efter att ha rusat över tomten, ut genom en av grindarna och upp i skogen (jag uppfattade att det var därifrån djurlätena kom) hände det: Jag krockade med en grävling! Jo, bokstavligt talat. Förmodligen hade jag bländat honom/henne med ficklampan, för efter att ha a) hotat grävlis med mitt gigantiska tillhygge (ficklampan) och b) gett ifrån mig ett avgrundsvrål så stormade stackar’n rätt in i en sten. 🙁 Det var då jag fick tid att uppfatta att även Tommie hade vaknat av all uppståndelse och hade kommit efter mig (eller grävlis då 😉 ) med ett baseballträ (!).

Trots att det är sällsynt att grävlingar och katter hamnar i slagsmål så var jag nu helt övertygad om att det var Bus som hade hamnat i blåsväder. Jag & Tommie letade, letade och letade men utan att se röken av någon kisse. Tårarna rann i allt snabbare takt nerför mina kinder – efter förlusten av Teo i vintras kände jag att jag skulle gå under om det hänt min fina Bus-katt något. Jag var verkligen helt utom mig av förtvivlan…

Efter ytterligare någon timme kom Busan hem, och hon var inte nämnvärt sargad = tycktes inte alls ha slagits med nå’n grävling. I dag upptäckte jag dock att hon haltar, så hon har fått stanna inomhus och ta det lugnt och DET känns tryggt! Jisses vad jag älskar denna kisse

Lilla Bus vilar ut…

… i Teos gamla myskorg.