Så himla trist…

Lunch i sängen 🙁

Året var 2004. Jag hade varit sjukskriven länge (flera år…) på grund av kroniska rygg- och ledsmärtor. Under pågående sjukskrivning blev jag dessutom uppsagd, eftersom min dåvarande arbetsgivare skulle lägga ner sin filial i Stockholm. Kändes tröstlöst och än mera så när Försäkringskassan (FK) skickade hem papper om permanent sjukersättning (förtidspension). Bara att skriva på så var saken klar! Det fanns dock ett aber: Jag både ville och ansåg själv att jag kunde jobba i någon grad. Jag tog således saken i egna händer och fixade arbetsträning hos en tidigare arbetsgivare och jo, nog kunde jag prestera i någon form. 25% arbete blev till 50% arbete, som sedermera blev 75% arbete. Arbetsträning blev till lönebidragsanställning, som till sist blev en helt vanlig tillsvidareanställning. Underbart! 🙂 Bäst av allt var när jag blev fri från all ersättning från FK. Jobbar fortfarande inte full tid, men det är INGEN annan än jag som står för notan.

Varför funderar jag nu över detta? Jo, för även om jag till sist fick en diagnos (psoriasisartrit) och adekvat medicinering så har jag en skraltig kropp. Har ju även buktande diskar i ryggen som ställer till det om än med långa intervall. Dessvärre ställer de till det rejält i detta nu (aj vilken smärta…). Jag har mina skov, jag har mina krämpor och ja: Jag har högre sjukfrånvaro än normalfriska personer. Fruktansvärt trist, men något jag får leva med. Något som är betydligt värre är att mötas av oförståelse från personer i omgivningen och då främst på jobbet. Usch så smärtsamt det är! 🙁 🙁 Otroligt glad att det inte händer oftare, men när det händer går jag i bitar. Vill ju så gärna vara en superduktig medarbetare, men kan inte alltid och orkar inte be om ursäkt för det längre. Nu är det deppigt, men jag vet att jag kommer igen och det SNART. Åtminstone mentalt 🙂

Kram till alla vänliga & omtänksamma själar utan gigantiska egon <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *