Förra vintern var riktigt tung för Annelunds gamla gårdskatt Agda, och trots att hon nu hade flyttat in i boningshuset så var det dags… Agda fick i dag, lugnt och stilla, somna in.

Tack lilla Agda för allt du var, och tack för att du var en sådan fin mamma åt vår lilla Bus.

 Här kommer en liten hälsning från en trött en: Ha det fint 🙂

/ Storkelina, som snart ska sova sött

Gårdagen tillbringade jag tillsammans med Camilla, Cicci & Wilma på Stockholm International Horse Show i Globen (fantastiskt roligt!!!). Inte förrän runt kl 22.30 lämnade vi arenan, och då var vi fyra riktigt trötta rackare med en lååång väg hem Det som till en början kändes ruskigt jobbigt visade sig dock bli en riktig glädjetur, som kantades av ett evinnerligt fnittrande och ett och annat hysteriskt gapskratt (tur att våra medpassagerare skrattade med oss). Kulmen nåddes då ett gäng herrar i olika åldrar klev på vid Arlanda och jag tyckte mig höra en av dem säga att han hade varit tvungen att ”släcka en apa”. Tänka, tänka, tänka. Hm, kunde han verkligen ha sagt så?! Hade han avlivat en apa, eller vad?! Jag försökte delge min omgivning det märkliga jag hade hört, men fick naturligtvis inte fram ett ord. Jag skrattade, mina vänner skrattade och till slut skrattade en hel tågvagn. Och: Till slut lyckades jag kläcka ur mig min frågeställning och dessutom få svar på den. Jodå, man hade pratat om att släcka en apa  men detta hade föga med djurriket att göra – i stället visade det sig vara något man kan behöva göra i samband med att man avisar flygplan. Mycket skratt för ingenting med andra ord, men vad gjorde väl det?!

/ Storkelina – den upplysta

Teo har en förkärlek till att krypa ner i väskor – kanske är han rädd att glömmas bort när husse & matte åker bort? På bilden nedan hade vi dock redan varit borta så vad Teo ville säga just denna gång var förmodligen något i stil med ”Om ni drar igen så är jag på”.

Vår käre Teo är även en mästare på att skälla på det mest uppfordrande sätt, och bättre än nedan kunde det knappast ha förevigats 🙂 Jag älskar att han verkligen är ”på tårna”!

Än så länge är ungmissen Bus inte vidare pigg på att vara ute ensam, men i lördags när hela familjen vistades utomhus så passade hon på att njuta av det soliga vintervädret.

Som kontrast till lördagens finväder kunde Bus i dag testa den första snön (föll i går). Hon var skeptisk och det var lite läskigt, men till sist så blev det i alla fall en liten repa över tomten.

I morse när jag fortfarande låg och sov red Camilla förbi på sin Gandhi, och enligt uppgift så var det hästskrället som besudlade vår bil med texten ”LIF RULES” (se bilden nedan) 🙁 För den som inte har koll så står LIF för Leksands IF,  och även om jag redan visste att de har mååånga fans över hela landet så trodde jag knappast att skånskfödda hästar tillhörde beundrarskaran. Ack, vad besviken jag blev på min stilige vän 😉

Under eftermiddagen förberedde jag kvällens middag (köttfärsbiffar med råstekt potatis & grönpepparsås) och sedan bar det i väg en snabbis till stallet. Nu är jag hemma och väntar på a) att Tommie ska kliva upp efter sin eftermiddagsvila samt b) att Jejje ska komma = mat på bordet 😛 Ha det fint!

Inte vackert...

Busig Gandhi!

I föregående inlägg berättade jag om min bristfälliga kontakt med släkten på pappas sida, men observera: Mina syskon med eventuella barn och respektive är inte inkluderade i den ”frånvarande” släkten. Nix, i mina ögon är de dock mycket mera än släkt (låter så avlägset…), de är FAMILJ 🙂

/ Storkelina – lillasystern

Sedan min pappa gick bort är min kontakt med hans sida av släkten obefintlig, faktiskt på gränsen till noll. Och det sistnämnda gör mig egentligen inte så mycket – det har ju blivit rätt uppenbart att pappa och ön var det enda som förenade mig med mina släktingar, det vill säga utan pappa = ingen ö = inga relationer… Eller rättare sagt, nästan inga relationer. Det finns ett lysande undantag, och det är släktens lilla guldkorn alla kategorier: Mitt älskade kusinbarn Sanne. Varje gång denna tös hör av sig blir jag fantastiskt glad 🙂 Dessutom så är det ju rätt coolt att en 19-årig yngling ser till att hålla kontakten med mamsens avdankade, gamla kusiner 😉

I morse blev jag grymt imponerad över hur min kollega Sara ansträngde sig för att få mig till jobbet. Efter att ha åkt med Tommie till Uppsala så ringde jag i vanlig ordning till Sara och jodå, det gick så bra att ta ta tåget och hoppa av i Märsta för att sedan få skjuts till Hästsportens Hus. Det var en liten hake dock: Sara var dödstrött och var inte ens i närheten av att åka till jobbet. Inga problem sade jag! Satt ju hellre på ett fik i Märsta, sippade på en kopp te och väntade på skjuts än att åka kommunalt liksom. Gjorde jag det då? Jo, men ingen lång stund för Sara såg till att skicka sambon Robban, som inte alls känner mig, att hämta. Hon är rätt otrolig den där tjejen, och om det är nå’n som skulle klara av att rodda i hop en hel Nobelfest på egen hand så är det förmodligen hon. Tack!!!

/ Storkelina – äldre släkting utan körkort

När jag, Tommie & Teo i början av augusti utökade familjen med missen Bus så var det en liiiten, liiiten kisse som anlände. Jag kan erkänna att jag inledningsvis till och med var lite orolig över hennes litenhet, något som föranledde ständiga invägningar och jämförelser med diverse viktkurvor.

Tiden gick, och det dröjde inte länge innan oron avtog. Bus växte till sig i en rasande fart och nu tycker jag i stället att hon är så STOR (allt är ju förstås relativt 😉 ) = än en gång dags för en liten viktkoll. Vågen stannade på 2,4 kg, och efter att ha kollat in www.veterinaren.nu så känner jag mig utomordentligt trygg med att ha en fullt normalviktig katt. Faktum är att hon fortfarande ligger lite lågt – en 6 månader gammal Felis catus (latin för tamkatt) brukar väga någonstans mellan 2,5 och 3,5 kg.

Cirka 700 gram Bus har nu blivit till...

... hela 2.400 gram myskatt 🙂

”Han blir högsta hönset på Wal-Mart” – denna gång har jag knyckt en rubrik från Dagens Industri för att illustrera något som gör mig förbryllad: Merparten av världens företagsledare är män, men ändå omnämns de titt som tätt genom uttryck som syftar på feminina varelser = hönor. Varför? I stället för ”högsta hönset” borde vi ju rimligtvis prata om ”högste tuppen” (precis som i naturen) 😉

Om det finns någon kvicktänkt rackare som sitter inne på svaret till ovanstående viktiga frågeställning så snälla, dela med dig. Världsproblem (eller nå’t…) är ju till för att lösas 🙂

/ Storkelina – filosofen