Som ni kanske märker så håller jag nu på och dammar av gamla bloggteman. I dag är det Veckans Profil (den 18:e i ordningen) som står på tur, varsågoda:

Kärt barn har många… ansikten! Åtminstone gäller detta för Veckans Profil, nämligen Camilla (tidigare kallad på-landet-Camilla). Den 26-åriga damen ifråga dök upp i mitt liv när hon och sambon Dick – efter en sejour i Australien – blev inneboende på granngården Annelund. Redan på ett tidigt stadium blev jag varse att Camilla är en smula (en stor en!) ombytlig vad gäller utseendet; det var när jag sprang på henne med ljusblått hår. Även fortsättningen har bjudit på många varianter när det gäller hårfärg, frisyrer, grimaser, kläder osv osv. Skulle jag publicera mina bildbevis skulle ni förmodligen inte tro att det var samma person på alla foton 😉

Med sin underbara humor, sitt omtänksamma sätt och sin förmåga att plocka fram undertecknad i originalversion (jag kan och får vara precis som jag är!) har Camilla på kort tid kommit att bli en av mina allra bästa vänner. Hur hon hinner med det är för övrigt en gåta, för veckans profil är en mycket aktiv dam. Det jobbas, det rids, det ges ridlektioner, det åks på styrelseuppdrag, det stickas, det sys och inte minst: det gosas med Dick. Att även jag får ta en massa tid i anspråk känns hedrande 🙂

Camilla, som ursprungligen kommer från Dalarna, bor numera i lilla Tierp. Förutom den passionerade kärleken till Dick och hästarna har hennes hjärta även plats för föräldrar & syskon, schlagermusik och lurviga små marsvin. Hon är en cool tjej precis i min smak, den där Camilla!

/ Storkelina

Efter ett lååångt uppehåll återupptar jag härmed temat Gamla Godingar och bjuder denna gång på den femte i ordningen.

När jag var åtta år gammal spenderade jag några sommarveckor uppe i Lycksele, där min pappa undervisade på en sommarkurs för blivande jägmästare. För min del blev det en hel del TV-tittande och en film från 1935 gjorde ett alldeles oförglömligt intryck, nämligen Anna Karenina med Greta Garbo i titelrollen. Den filmatiserade versionen av Anna Karenina blev inte bara ett vackert minne, utan medförde också att jag fick min allra första idol. Huruvida det var Greta Garbo själv eller om det var hennes tragiska rollfigur jag dyrkade låter jag vara osagt, men något som är helt säkert är i alla fall att nämnd film bjöd på min första högkulturella upplevelse 🙂 Om jag har sett den igen efter 1978? Nä, jag vill bevara mitt fina minne och tänker därför inte riskera att behöva omvärdera mina drömmars Anna Karenina…

Romanen Anna Karenina skrevs på 1870-talet av den ryske författaren Leo Tolstoy och den första svenska översättningen kom år 1885. Handlingen skildrar dels den gifta Anna Kareninas passionerade, utomäktenskapliga kärleksaffär med officeren Vronskij men också den betydligt lyckligare kärlekssagan mellan Kitty och godsägaren Levin.

/ Storkelina – romantikern

… hela det universum vi känner till egentligen bara är en liten, liten del av något ofattbart mycket större? Tänk om vårt universum, relativt sett, bara är som en futtig bakterie på det där ”stora”? Föreställ dig hur minimalt små vi i så fall skulle vara jämfört med hela världsalltet… Så’na här saker funderar somliga över när de står och tittar upp mot himlens alla små stjärnor. Jag är somlig. Är du?! 😉

/ Storkelina – filosofen

I morse när jag vaknade var det 26 friska minusgrader ute, men vad gjorde väl det?! Glädjen som infann sig när jag hade tänt i kaminen och hörde veden spraka + den härliga känslan av att stå under en stjärnklar himmel och vänta på grannens bil (i stället för att befinna mig bland asfalt och avgaser i Sumpan…) var för mig verklig livskvalitet 🙂 Om det krävs några extra minusgrader för att jag ska få uppleva det så är det alla gånger värt det.

Annars  är allt precis som vanligt, det vill säga jag har världens bästa man, världens bästa hund, världens bästa familj, världens bästa vänner, världens bästa kollegor, världens bästa hem, världens bästa jobb osv osv. Faktum är att jag nästan tycker synd om resten av mänskligheten – jag har ju liksom tagit det gottaste av allt 😉

Natti Natti & Kram Kram!

/ Storkelina

Liten har blivit stor - Jody May har nu hunnit bli 4 år.

Under förra året skrev jag om Jody May och inledningen på hennes tävlings- karriär. Det hann bli  fyra starter – varav en seger – innan hon i mitten av oktober ströks ur ett lopp på Örebrotravet. Sedan dess har vår vän opererats för halsproblem, men nu är det äntligen dags för comeback. För den som är intresserad så är det häst nr 5 i Solvallas lopp 11 som gäller i morgon; själv kommer jag förmodligen att krama sönder mina arma små tummar…

/ Storkelina – supportern

Är i total avsaknad av inspiration att skriva, men för att ingen ska bli orolig och tro att jag har flytt landet så kommer jag med ett käckt tillrop: Tjoho! Allt är bara bra med mig och de mina.

/ Storkelina – oinspirerad men nöjd

I dag när husse Christian hade hämtat mitt ”lilla” dagbarn Rocky kröp jag till sängs för lite vila. Så mycket vila blev det dock inte, för det var någon hundrackare som skällde distinkt precis i närheten. Till sist tittade jag ut genom fönstret och vad fick jag se utanför grinden om inte rymlingen Rocky. Den rackar’n hade inte hunnit mer än att komma hem förrän han bestämde sig för att smita tillbaka till dagis. Sött och kanske ett bevis på att han i alla fall inte vantrivs här borta?! Hur gulligt det än var så var jag emellertid tvungen att vara barsk och eskortera busen hem – det får ju inte bli någon vana att springa hit på egen hand…

Fredagen den 11 februari 2011 visade sig bli en historisk dag. Egyptens diktator, president Mubarak, avgick efter en fredlig revolution och ett enat folk visade sig vara ett framgångsrecept. Själv blir jag lycklig, rörd och känner plötsligt lite hopp för mänskligheten och likadant  känner säkert många kuvade folkgrupper världen över. Det egyptiska folket har inte bara gett kraft åt alla de människor som lever i länder styrda av förhatliga diktatorer. Man har också visat prov på människans egna drivkraft och förmåga att på fredlig väg – utan ”hjälp” av världspolisen USA – skapa drägliga levnadsförhållanden för sitt folk. Detta är fantastiskt och jag är djupt imponerad!

/ Storkelina – den saliga

I morse vaknade jag av ett samtal från Tommie – han var på väg till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Ett finger hade hamnat i kläm och blodet rann ymnigt 🙁 Den som känner mig väl kan alldeles säkert lista ut ungefär hur hysteriskt orolig jag var innan jag hade fått klart för mig att fingret satt kvar och att det inte var några problem att lappa ihop det…

I tisdags när jag kom till jobbet blev jag glatt överraskad när en liten födelsedagspresent med tillhörande kort låg och väntade på mitt skrivbord – tack rara, söta Anna! Likaså blev jag både glad och lite rörd i går när kollegan Janne hade shoppat loss och kom med ett sött paket inslaget i silverpapper och försett med guldsnöre; innehållet bestod av snus och halstabletter (jag är storkonsument av bägge). Även grannen Jejje uppvaktade på den stora (hm…) dagen med ett stycke underbar inredningstidning och en påse godis. Emellanåt undrar jag hur det kommer sig att folk är så himla goa och rara, men jag får väl helt enkelt dra slutsatsen att det beror på att även jag är väldigt go och rar 😉

I kväll har vi det lugnt och stillsamt bortsett från att Tommie precis får hjälp att få loss bilen som fastnat i snön någonstans halvvägs mellan vår lilla parkering och vägen utanför. En jäkla tur att man har vänliga grannar (denna gång Jejje) och att vi liksom ställer upp för varandra här på byn. Förhoppningsvis kommer ex-grannarna Camilla & Dick tillbaka också så att man kan sprida arbetsbelastningen lite.

/ Storkelina – lantisen

I dag jobbade jag hemifrån och bjöds sedan – efter följande oemotståndliga inbjudan – på en sen lunch: ”Dagens lunchmeny på Annelund: Pollo à la Gold med gröna rosetter toppade på en bädd av lockig pasta. Lunchen serveras kl 14.15. Bröd och kaffe ingår. Välkommen!”. För den som inte listade ut det så låg det till så här:

Pollo à la Gold = currykyckling

Gröna rosetter = broccoli

Lockig pasta = nudlar

Efter maten blev det planering av granngårdens stundande (kan man säga så om juli?) bröllop, och eftersom jag formligen älskar att planera saker så hade jag en mycket givande eftermiddag. Om någon går i giftastankar är det alltså bara att säga till; er ”wedding planner” är ständigt redo 🙂

Nu ska det laddas för ännu en arbetsdag = en härlig stund i sängen med… Allers! Är jag inte cool så säg 😉 Natti natti!

/ Storkelina – till er tjänst