I USA kan man med lite otur hamna i finkan om man stör sina grannar i samband med sexuell samvaro. I Sverige går det mesta an och det är, tack och lov, tämligen svårt att bli vräkt från sin bostad. Att man stör sig på grannarna är dock ganska vanligt, och det handlar förmodligen om allt från barnskrik och familjegräl till stönanden eller högljudda väckarklockor. Personligen anser jag att man är tvungen att stå ut med en hel del ljud så länge man bor i flerfamiljshus. Det ingår på nå’t sätt att folk ”lever om” lite (inom rimliga gränser!) runt omkring.

Något undertecknad finner riktigt störande och fullkomligt onödigt är alla de som ”parkerar” ett skrikande barn eller en skällande hund på gården utanför. Särskilt trist när man bor på bottenvåningen 🙁 Att bebisar skriker, att små barn inte har några riktiga begrepp om ljudnivåer och att hundar skäller har jag full förståelse för, det är normala beteenden för nämnda grupper. Att man som förälder eller husse/matte gör detta till någon annans problem är dock ganska fräckt. Rätt vanligt med föräldrar som passar på att fostra sina barn lite extra utanför huset; idén verkar vara att barnet inte ska få som han/hon vill hur mycket han/hon än skriker. Tanken är förstås vettig, men det är bedrövligt trist för omgivningen att lyssna på… Och jag har svårt att tro att jag är den enda som ex.vis hör en 4-åring på gården skrika ”mamma” oavbrutet i 5 minuter. Kanske rent av mamman borde höra detta? För tänk, hemska tanke, om barnet håller på att bli bortrövat. Hör inte mamman då heller? I så fall är det nog dags att skaffa annan ”förvaring” för de minsta än ensamma utomhus.

För formens skull: 1) Nej, jag tycker inte illa om barn, framför allt inte dem jag känner 🙂 Och ja, jag har också varit barn. 2) Nej, jag tycker inte illa om hundar, har en själv.

/ Storkelina (som hade ett uppdämt behov av att få klaga lite)

Den lilla fladdermusen, som påträffades i växthuset på landet, har gjort mig närmast besatt. Fladdermöss är inte bara vackra utan på många sätt fascinerande varelser. På sidan http://www.fladdermus.net/ fick jag lära mig massor, bland annat att endast 3 av totalt ca 1.100 fladdermusarter är vampyrer. Att de flesta av oss uppfattar fladdermöss som blodsugare är således helt galet. I Sverige finns överhuvudtaget inga vampyrer – samtliga i Sverige förekommande arter är insektsätare. Förutom insektsätare och nämnda vampyrer finns arter som äter allt från frukt till grodor och fisk. Somliga fladdermöss övervintrar i sina hemregioner, andra flyttar kortare eller längre sträckor. Tänk vad man kan lära sig bara genom att ”ramla över” en bortirrad fladdermus 🙂

Min tidigare övertygelse om att fladdermöss är kusliga och lite äckliga är som bortblåst. Påfallande många av dem som hört min ”fladdermus-story” har dock rynkat på näsan. Det är därför min förhoppning att vi nu ska bli flera fladdermusvänner (då kan vi bilda klubb) och kanske, kanske kan detta inlägg vara till hjälp 😉

I dag blev det inte sedvanlig vila och sjukgymnastik efter jobbet. Nix, i stället lunch och en härlig promenad vid Lötsjön i sällskap med brorsan och lille Sebbe. Huvudsyftet med turen var att Sebbe skulle få mata fåglarna. Även Tommie mötte upp redo med brödsmulor, vilket gav lite extra krydda åt tillställningen. Tommie är en tämligen orädd person och envisades med att mata även Fru Knölsvan direkt ur handen. Modigt eller dumdristigt, vad vet jag? När han inte var närgången med svanen väste han som en gås och bjöd på sig själv i vanlig ordning 🙂

Redan på ett tidigt stadium var min egen fågelgräns passerad – det skedde i det ögonblick vår kära svan klev upp på land och ivrigt började spatsera efter mig. Jag gillar verkligen fåglar, men just svanar har jag faktiskt viss respekt för. Hörde som barn att en svan kan knäcka en arm med ett vingslag (skröna?) och det låter så ruskigt otrevligt 🙁 De giriga gässen, som slet hela mackor direkt ur handen, var helt klart tillräckliga för min smak. För unge herr Sebastian skedde hela ”mata fåglar-grejen” med skräckblandad förtjusning. Han gillade inte alls de efterhängsna gässen ex.vis…

Enligt en färsk rapport från STAD-projektet (Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem) minskar antalet dryckestillfällen bland länets skolungdomar. Detta är naturligtvis bara positivt, men frågan är varför? En av teorierna är att ungdomar, p g a av rådande lågkonjunktur, har mindre pengar att röra sig med. Själv är jag dock övertygad om att den oväntade nedgången i elevernas drickande är ett direkt resultat av inlägget ”Kaloribomber” (Storkelinas Blogg den 18 april). Känns fantastiskt bra att kunna vara med och påverka 😉

Nyss hemkommen från en superskön helg på landet. Vackert väder, god mat & trevligt sällskap = alldeles utmärkt 🙂 På lördagen tittade Jonas förbi på sin nya motorcykel. Den var så fin och till och med jag såg att det inte var en moppe (till skillnad mot den förra då’ra…).

Efter att ha haft landstället i nästan ett år utan att hitta ner till sjön Tämnaren några kilometer bort var det äntligen dags (vår gäst insisterade). Sjön var SÅ fin, men avståndet var längre än väntat. Enligt uppgift skulle det vara ca 3 km att gå, men det måste ha varit fågelvägen i så fall. Tur & retur blev det ca 1 mil och mycket trötta och ömmande storkben 🙁 Väl hemma kände vi oss dock ruskigt nyttiga och nöjda med oss själva, så det var helt klart mödan värt.

I torsdags när vi kom till landet hade vi redan en gäst – en fladdermus som lyckats ta sig in i det lilla växthuset. Jag har tidigare uppfattat fladdermöss som lite kusliga och äckliga, men den här var bland det sötaste jag sett. Ett otroligt vackert ansikte som inte utstrålade annat än godhet. Hade det varit möjligt hade jag gärna tagit med honom hem, men så blev det förstås inte. Vår lille Batman flög ut i det fria och det var förstås bra, men snyft, jag saknar honom så…

SonyEricsson W380i

Jag har aldrig brytt mig om det där med mobiltelefoners design; bara det har gått att ringa, ta emot samtal och skicka/ta emot sms har jag varit fullt nöjd. Har således haft en gammal och rätt trist lur i handväskan. Häromdagen sade Tommie till mig att ”du måste ju för fan skämmas när du plockar upp den där ur väskan”. ”Näää” svarade jag… När han erbjöd sig att åka och köpa en ny telefon (själv hade jag andra planer) ställde jag trots allt upp (vad snällt av mig) och valde snabbt ut en modell på nätet. Tommie kom sedermera hem med min nya, lila och alldeles underbara lilla telefon – en Ericsson W380i. Och vad hände, jo jag är ta mig tusan kär i mobilskrället! Den är så himla Storkelina på nå’t vis 🙂

P.S. Jag har självfallet skaffat en matchande lila handväska också. D.S.

I dag var jag ledig från jobbet och satt i stället i en solstol och jäste på landet – 21 grader och sol! Medan jag hade det bra arbetade Tommie hårt med att anlägga en ”parkeringsplats”, eller snarare en plats där lastbilen inte sjunker ner i lera och snö. Verkar fiffigt på nå’t vis, nu kanske grannen slipper dra loss oss med sin traktor fler gånger…

Sorry alla mina DIF-vänner, men jag tycker att det var ruskigt kul att BP slog Djurgården i kväll. Har alltid haft en förkärlek för de svaga grupperna i olika sammanhang och det gäller såväl inom idrotten som samhället i stort. Och BP måste väl ändå vara att betrakta som underdogs, även om lagets tränare i en intervju jag läst inte håller med?!

V75 Umeå lördagen den 25 april

Avd 1:      5, 10

Avd 2:      5, 9, 14, 15

Avd 3:      3, 4

Avd 4:      7, 10

Avd 5:      8 Love

Avd 6:      9, 11, 12

Avd 7:      9 Boytoy    

96 rader = 48 kr

Reserver enligt turordning (se ATG:s startlistor eller gratisprogram hos ditt ATG-ombud). Mer info om att spela, se inlägget Veckans Storky Girl den 30 januari 2009.

I januari var det premiär för Storkelinas Blogg och jag måste tillstå att jag är ytterst förvånad över att jag fortfarande håller på. Vid starten var jag rätt övertygad om att bloggandet skulle pågå i max en vecka eller två… Nu har det gått nästan tre månader och jag sitter här fortfarande – otroligt. En bidragande orsak till att jag fortsatt är naturligtvis att jag noterat att jag har en trogen skara läsare, vilket är både smickrande och lite förvånande. I bland är jag faktiskt ruskigt nyfiken på vilka det är som är här inne och läser, för det är bevisligen avsevärt flera än det fåtal som ”erkänner” att de läser bloggen (ex.vis Camilla, Gunilla, Jonas & Stolle) och/eller ger sig till känna med en kommentar någon gång.

Något lustigt med hela blogg-grejen är att jag dagen innan debuten i januari aldrig ens tänkt tanken att ha en blogg. Min brorsa Åke, som är väldigt om sig och kring sig i datavärlden, hade dock lagt upp en egen blogg-sida och tyckte att jag ”också borde ha en”. Gissa vems blogg som är obrukad och vem som bloggar som en vilde? Ja, ni vet ju redan svaret = Storkelina är vilden. Förresten, vad härligt det är att prata om sig själv i tredje person emellanåt – man får verkligen en välbehövlig distans till sig själv 😉

Nyligen var min familj ute för att fira brorsan Åkes födelsedag. Efter en god middag skojade min mamma, tillika Sebbes farmor, till det lite och sade till sitt barnbarn: ”Du vet väl Sebastian att faster inte är någon riktig flicka, nä förstår du, hon är en kille med bröst”. Sebbe tog genast fasta på detta och har nu, för gud och alla människor, glatt berättat att hans faster (=Storkelina) ”är ingen riktig tjej utan en kille med tuttar”. Detta har medfört att jag på Sebbes dagis, och i resten av Järfälla, numera är känd som transvestit 🙁 Värst av allt är att jag är helt övertygad om att lille Sebbe inte alls tror att jag egentligen är en kille. Nä, han tycker bara att det är rackarns kul att säga det…

Ska erkänna att jag ivrigt försökte pränta in sanningen i den ungen mannen när jag satt barnvakt på långfredagen. Tror dock inte att han hade lust att ta till sig den färglösa och tämligen ointressanta verkligheten ännu.