Jag har en släkting som är psykiskt sjuk. Han är snart 50 år, sjukpensionär och har aldrig haft en riktig anställning. Det sistnämnda har lett till att hans sjukersättning är lägsta möjliga, dvs 5.992 kr efter skatt. Beloppet räcker i detta fall till hyran, elen och telefonräkningen. Därefter finns det ytterligare några hundralappar kvar som ska räcka till mat, kläder, hygienartiklar etc. Det säger sig själv att denna ekvation inte går ihop; således kvitterar personen (som jag hädanefter kallar X) ut ett bostadstillägg för att komma upp i existensminimum. Kan i sammanhanget vara intressant att nämna att Aftonbladets ”fattigbloggare” Jessica Ritzén tyckte att det var tufft att leva en månad på existensminimum, att göra det en hel livstid är förmodligen inte lättare…
Hursomhelst, av någon anledning har X fått sitt bostadstillägg indraget. Det kommer förmodligen att betalas ut retroaktivt, men det kan dröja månader. Under denna tid saknar X pengar till mat och socialtjänsten vill/kan inte betala ut något försörjningsstöd. X, som ej har sina föräldrar i livet och saknar vänner, vänder sig till sina släktingar (bland annat undertecknad som p g a rädsla inte träffat honom på 17 år) för att klara situationen. Men vem bär egentligen ansvaret? Är det mitt ansvar att försörja X för att vi delvis delar samma DNA? Är det samhällets ansvar? Eller får han helt enkelt skylla sig själv för att han redan sedan fosterstadiet varit dömd till ett liv i vad vi, med svenska mått mätt, kallar fattigdom? Ska han samla tomburkar och rycka handväskor för att klara sig? Och vart tog psykvården vägen? Konstaterar i alla fall att våra politiker, oavsett partitillhörighet, har misslyckats kapitalt vad gäller omsorgen om den stora grupp som står utanför samhället.
/ Storkelina
