Är nyss hemkommen från stallet där jag i dag möttes av en riktig lortgris: VårGandhi. Efter en närmare titt på hästtäcket var jag hursomhelst glad att han inte hade gått spritt språngande naken i hagen, för om så varit fallet hade jag nog fått stå och borsta lera natten lång… En sak är i alla fall säker, nämligen att min tidigare så sprudlande energi nu är ett minne blott. Det tar på krafterna att ”städa” häst! 😉

Skitig Gandhi hade ett...

... ännu skitigare täcke 🙁

Smarriga bollar gjordes efter ett recept på www.kokaihop.se

Fredagskvällen höll på att avlöpa i sann renlevnadsstil med vatten i glasen (nä, ingen cola här inte!) och allt. Det finns ju dock gränser för hur präktig man kan vara, så vid 22-tiden ställde jag mig och gjorde något jag inte har gjort på närmare 30 år: Chokladbollar = mums! Nödvändiga ingredienser hade inhandlats redan för ett par veckor sedan då jag inspirerades efter att ha bjudits på nämnda delikatesser hos chokladbollsälskaren Cicci. Jäklar, jag hade verkligen glömt hur farligt gott det är 😛

I morse hade jag & Tommie ”fullt hus” innan jag ens hade klivit ur sängen (det sistnämnda var i och för sig rätt sent). Det började med att en utelåst stackare från Tierp behövde ha ”vår” extranyckel för att få tillgång till sitt eget hem, och sedan ramlade det in en rackare som ville slippa åka förbi bankomaten. Vilken tur att man får känna sig lite behövd i bland 😉

I eftermiddag ska jag till Gandhi, som vill ha kärlek i massor medan ordinarie matte är på kurs. Vad det blir därefter vet jag icke, men jag har massor av spring i benen och känner för att göra något riktigt skojigt. Vad? Ja, just den lilla detaljen har jag inte listat ut ännu…

/ Storkelina – lördagslat

Slutspelshockeyn är i full gång och även kvalseriehockeyn pågår som bäst, men det där riktiga suget i hockeytarmen vägrar att infinna sig på undertecknad. Sanningen är att det har saknats hela säsongen, och JA: Jag är helt enkelt less. SSK:s pendlande mellan serierna var länge av högsta prioritet, men till sist orkade jag inte längre 🙁 Hoppas, hoppas att jag så småningom börjar lääängta efter hockey igen – jag saknar liksom det där brinnande engagemanget…

Att läsk är mindre nyttigt har jag egentligen alltid vetat, men när jag alldeles nyss blev påmind om att en läsk innehåller motsvarande 13 (!) sockerbitar så blev jag nästan lite skraj. Hm, måste nog ta och göra något åt mitt Coca Cola-missbruk igen. Jag var faktiskt i det närmaste ”ren” under ett antal år,  men nu dricker jag åter på tok för mycket sockerslask. Bättring på mig! 😉

Efter en lång dag i Stockholm är jag dödstrött, men jag tröstar mig med att helgen är nära. Som vanligt ska sägas, för det känns som om det vore lördag-söndag mest hela tiden. Det sistnämnda är i och för sig rätt trevligt, men det är också lite skrämmande när tiden rusar fram alltför fort. Det är nämligen så rackarn’s kul att FINNAS TILL!

/ Storkelina

Här var det bloggtorka, men en liten hälsning kan jag i alla fall sträcka mig till: Hej!

/ Storkelina

I onsdags kväll pratade jag med ägaren till den förmodat dräktiga bostonterriertik som jag tidigare berättat om. Ultraljudet hade dessvärre inte visat en enda valp, och undertecknad blev naturligtvis både orolig och fundersam… Förutom att bekymra mig så såg jag dock till att ytterligare sondera terrängen, något som ledde till att jag & Tommie i dag kom att besöka Ahlnrevets Kennel i Hållnäs. Vi togs emot av Ivan & Linnéa och hade vidare lyckan att träffa fyra, underbara bostonvovvar nämligen hanen Cherry, tikarna Cinderella & Dolly Parton (Teos ”lilla” systerdotter) samt sist men inte minst: Den dräktiga tiken Cheer (dotter till nämnda Dolly Parton och således också en liten Teo-släkting). Det var ofta nära till tårarna, men framför allt blev jag alldeles varm i hjärtat och njöt av all härlig bostonkontakt 🙂

Efter besöket i Hållnäs åkte vi vidare för kaffe & rabarberpaj hos Camilla & Dick, och sedan följde jag med Camilla till Gandhi medan Tommie åkte hem för att upptäcka att han var utelåst 🙁 I övrigt har helgen varit mycket stillsam då jag mest har levt i sviterna efter magsjuka och därmed suttit i nå’n form av karantän. Utöver Tommie var det faktiskt inte en människa som ville ha med mig att göra, och faktum är att även min käre make var en smula skeptisk 😉

Några bilder från dagens äventyr följer nedan:

Dräktiga prinsessan Ahlnrevets Cheer.

Cheer vilar ut i husse Ivans famn.

Tommie har fått påhälsning av ynglingen Eagle Eye Cherry.

Undertecknad med fina Cinderella i knäet.

Från vänster: Cheer, Cherry, Cinderella & Dolly Parton (i luften).

Cheer, Cherry, Cinderella och Dolly Parton.

I morse gick jag upp som vanligt, om än med värkande kropp och en gnagande huvudvärk. Det sistnämnda var dock inte värre än att en härdad kvinna som jag gjorde mig i ordning och studsade ut till bilen för avfärd till jobbet. Så värst långt kom vi dock inte, för efter knappt 10 minuter började undertecknad att må illa och strax efter hängde jag mig ut ur bilen och kräktes 🙁 Eller nja, Tommie stannade faktiskt först. Det var bara att vända åter hemåt, men jag insåg a) att det var ruskigt skönt att vi hade en plastpåse i bilen samt b) att man ALLTID ska ha en tom påse i bilen.

För Tommie blev morgonen minst sagt annorlunda, för utöver att han fick köra fram och åter med en kräksjuk fru så fick han inleda arbetsdagen med att avvärja ett slagsmål i företagets fikarum. Nivå mellanstadiet? Ja, men jag är förstås stolt över att min kloke man ser till att kollegorna sköter sig 🙂

Efter att ha legat mer eller mindre hela dagen sitter jag nu uppe och känner mig alldeles tom, i alla bemärkelser. Kroppen vill ha näring, men jag har förstås noll aptit. Känner mig bara matt och fullständigt urlakad… MEN, det blir ju bättre och det är bara att fokusera på det!

/ Storkelina – den ynkliga

Okänd valp av rasen bostonterrier.

I går kväll var jag dundertrött och hade jätteont – i kväll är jag mindre trött, men har mera ont 🙁 Riktigt trist förstås, men jag tröstar mig med att det kommer bättre dagar. Vem vet, kanske redan i morgon?!

Annars är allt så väl det kan vara med tanke på omständigheterna. Det är naturligtvis fortfarande väldigt tomt efter Teo, och att möta våren utan honom känns inget vidare… Lilla Bus är dock till stor tröst, och både jag & Tommie är väldigt tacksamma över att hon finns hos oss och sprider en massa glädje. I detta nu sprider hon för övrigt en hel del värme också, för hon har parkerat på mina ben = svettigt. Men mysigt! 🙂

Alldeles strax ska jag ta itu med något riktigt spännande, nämligen att ringa till en karl som väntar tillökning i slutet av månaden. Eller snarare: Hans bostonterriertik väntar valpar. Gissa hur pirrigt det är när tiken har varit på ultraljud och man (undertecknad då’ra) står först i kön för en liten hanvalp?! Oj oj oj 😛

/ Storkelina – den förväntansfulla

I morse väcktes jag av telefonen – det var Patrik som ringde för att berätta att han anmält sig till Månkarbomaran (eller halvmaran då’ra) den 25 augusti. Då det nästan är sex månader dit kanske det kan tyckas som att min käre vän är ute i väääldigt god tid, men det är förmodligen också vad som krävs för att han ska få sällskap ”där ute”. Alltså: Sätt i gång att träna, för ingen mara = inga kräftor! 😉

/ Storkelina – ställer upp på någon distans och i någon takt

Det händer att min söta Tommie snarkar (framför allt under pollensäsongen), och det händer att undertecknad använder öronproppar för att kunna sussa i oljudet. På sistone har dock lilla Bus kommit på att man kan ”fånga” öron- propparna (isch 🙁 ) från nattduksbordet för att sedermera bära i väg och leka med dem. Inte så bra förstås, för dels så försvinner de och dessutom kan det ju vara farligt om hon får för sig att svälja de små gulingarna… Hursomhelst, begåvad som jag är så har jag förstås börjat lägga propparna i säkert förvar när jag inte använder dem. Busan blev naturligtvis en smula besviken, men jag kan lova att hon var desto lyckligare härom natten när hon upptäckte var de ”förvaras” nattetid: Jag fick ett bryskt uppvaknande = kisse som febrilt tuggade i örat och krafsade med tassen för att få ut sin ”leksak”. Gissa en som började skratta fastän klockan var massor 😉

/ Storkelina – kattmatten