En traditionell möhippa har historiskt sett varit en mycket lugn tillställning anordnad av den blivande brudens väninnor. Väninnorna har i samband med hippan överlämnat en ”bukett” bestående av hushållsattiraljer, t ex en stekspade, som bruden varit tänkt att ha användning för i sin nya roll som husmor. Den ökade jämställdheten har dock lett till att möhippan kommit att överta delar av svensexans äventyrliga format… (Källa: Wikipedia)

Denna lördag är det dags för Tommies lillasyster Anne att luras ut på en heldag/kväll med tjejerna. Om det blir så äventyrligt vet jag inte, men förhoppningsvis inte heller alltför lugnt 😉 Vi har ett digert program framför oss med bowling, lunch, sminkkurs på Make Up Store, CD-inspelning (”En sån karl”…), middag på Cliff Barnes och kanske (för de som orkar) vidare utgång. Alla vi ”ladies” hoppas förstås på att ge Anne en fantastisk och oförglömlig dag/kväll 🙂

Svenska kyrkans styrelse sade i dag ja till förslaget om att homosexuella par ska få ingå kyrkliga äktenskap. Enligt ärkebiskop Anders Wejryd kommer beslutet med stor sannolikhet att klubbas igenom i höst.  ”Äktenskapet har en god klang och är det fler människor som vill gå in i den samlevnaden så vill vi stödja det”, säger han. (Källa: www.expressen.se)

Tidigare har man tvistat om huruvida företeelsen med homoäktenskap strider mot evangelisk luthersk äktenskapsförståelse eller inte – man tycks nu ha enats om inte. Själv berörs jag föga av detta då jag varken är präst, kristen eller homosexuell. Att homosexuella ska få gifta sig är en självklarhet, men att det sker i kyrkan känns mycket märkligt. Antingen har jag tolkat det lilla jag läst av Bibeln fel, eller så är det helt enkelt uppåt väggarna. Hursomhelst, det är en stor seger för alla de par som tidigare förvägrats rätten till kyrklig vigsel och man får väl vara glad för deras skull. Och det är ju helt klart nya tider; det är bara några av oss som inte riktigt hänger med…

V75 Boden lördagen den 13 juni

Avd 1:      5, 12

Avd 2:      5 Focus Ås

Avd 3:      2, 3, 4

Avd 4:      3, 5, 10

Avd 5:      3 Odin Tabac

Avd 6:      1, 5, 10, 12

Avd 7:      1, 6   

144 rader = 72 kr

Reserver enligt turordning (se ATG:s startlistor eller gratisprogram hos ditt ATG-ombud). Mer info om att spela, se inlägget Veckans Storky Girl den 30 januari 2009.

Hammarkullen är en stadsdel i Angered i nordöstra Göteborg, men även en prisbelönt TV-serie. I serien Hammarkullen, eller Vi ses i Kaliningrad, följer ni en brokig skara människor bosatta i förorten med samma namn. Manus är skrivet av Peter Birro och även om karaktärerna är fiktiva så baseras handlingen till stor del på erfarenheter från hans egen uppväxt i området. Serien sändes första gången 1997 och går nu i repris på måndagar kl: 20.00 (SVT1). Om du har missat den – ladda ner och kolla! Helt fan- tastiska karaktärsskildringar i en härlig mix av tragik och humor 🙂

Alla som känner mig någorlunda väl har någon gång hört att jag inte är speciellt förtjust i att åka bil, speciellt inte i höga hastigheter och med förare jag inte känner. Det är mot den bakgrunden den nedan beskrivna episoden från 1984 ska läsas…

Min syster Kerstin hade träffat en ny kille och flyttat ner till Malmö. Jag saknade min storasyster enormt och flög förstås ner för att träffa henne och ”underverket” vid namn Mats. Att Mats var en framgångsrik rallyförare med ett digert prisskåp hade jag både hört talas om och imponerats över. Jag hade också hört att han höll på och byggde om en ”vanlig” Opel Manta (röd tror jag?) till rallybil. Bilen var inte färdig, men Mats erbjöd sig förstås att ta med mig på en provtur. Jag skakade inombords men kunde förstås inte säga nej – jag kunde ju inte komma från Stockholm och vara hur mesig som helst. OK, in i bilen och på med säkerhetsbältet… trodde jag 🙁 Bilen var som sagt inte riktigt färdig och smådetaljer som ex.vis säkerhetsbälten var ännu inte på plats. ”Ingen fara” sade Mats, ”vi ska inte åka så fort”… Till saken hör att jag vare sig tidigare eller senare har åkt fortare; detta utan säkerhetsbälte och på glashalt underlag. Shit vad rädd jag var! Jag förvånas fortfarande över att jag inte fick hjärtslag och dog på fläcken. För Mats var det förstås rena barnleken och jag ger mig tusan på att han bara njöt av att skrämma slag på en kaxig liten 08:a 😉 En upplevelse var det under alla om- ständigheter, jag har ju inte glömt den än 🙂

Kroppsbyggaren John Collins

Kvinnor attraheras i större utsträckning av muskulösa män än av ”taniga” enligt en undersökning som gjorts på University of Pittsburgh.  Visst är det fint med muskler och en vältränad kropp, men det finns ju gränser. För egen del skulle det inte krävas alltför mycket innan jag skulle garva läppen av mig alternativt skrika och dra järnet… För mig räcker det nästan med att titta på bilden ovan för att jag ska få kväljningar 🙁 Är inte riktigt säkert på om det är den uppblåsta kroppen eller den påtagliga (och omanliga) fåfängan jag stör mig på, men inte fasen går jag igång på nå’t dylikt. Det är väl tur att vi alla är olika och egentligen behöver jag inte bekymra mig – Tommie verkar faktiskt inte alls vara benägen att bli kroppsbyggare 😉

Ute är det regnigt och vått, men själv upplever jag min första riktiga bloggtorka. Inga uppslag och absolut inget särskilt att berätta, vilket kan ha ett samband med att jag inte är på topp fysiskt 🙁 Skulle ha jobbat i dag och hade tänkt gå på en spelning i kväll, men av det blir det intet. Inte heller kommer jag iväg och hälsar på min mamma, som ligger på Röda Korsets sjukhus = uselt…

Kvällen bjuder på ännu en VM-kvalmatch för vårt svenska fotbollslandslag; denna gång möter man Malta. Även om det svenska laget och dess ledning enträget bedyrar att man fortfarande har chansen att nå VM (det krävs ju bara 5 raka segrar…) så känns det redan på förhand tämligen avslaget. Om Zlatan och grabbarna skulle ta sig hela vägen till VM i Sydafrika 2010 vore det ett mirakel och är således inget annat än en utopi 🙁

Läst i tidningarna: censureras. Bara tråkigheter och ond bråd död…

Om framtiden: vem vet, har vi tur kanske nästa inlägg blir lite, lite mera positivt än detta?! 😉

Hemma igen efter dundertrevlig konferens/utbildningsdagar på Steningeviks kursgård. Intressanta gästföreläsare, jättefint boende och god mat gjorde det hela mycket lyckat. Dessutom var sällskapet trevligt vilket alltid är en bonus 🙂 Det var egentligen bara en detalj som inte var bra, nämligen klockan. Den blev alldeles för mycket igår 🙁

Man behöver inte vara borta särskilt länge för att verkligen uppskatta att komma tillbaka till vardagen. När jag kom hem var det ovanligt mysigt att gå på promenad med lilla hunden och jag ser riktigt fram emot att bara jäsa framför TV:n i kväll. Och Tommie är ju förstås ovanligt söt också 😉

I dag bär det av till Steningevik för konferens/utbildningsdagar med jobbet. Vi har ett digert program med föreläsningar framför oss, bl a i ämnena träningsfysiologi och anabola stereoider. Det hela blir säkert mycket intressant! I bästa fall får jag en god middag framåt kvällen också 🙂

Helgen som passerat var den lugnaste jag upplevt på mycket länge = superskönt som omväxling. Gjorde just ingenting utom att gå promenader med Teo, se på fotboll (usch) och äta mat.  Gör man ”ingenting” för ofta är det värdelöst, men när man inte kopplat av ordentligt på länge är det underbart att bara få slappa.

Storkelina modell -88

Hittade lite gamla bilder när jag skulle testa hushållets nya scanner. På bilden ovan kan man nästan (men bara nästan… 😉 ) ana att jag har varit yngre – bilden är ca 20 år gammal. Det intressanta med den är att jag påminns om att jag hade en väldans massa långt hår. Det uppvisades ståendes och liggandes åt alla håll i nyanser som svart, lila, mörkrött osv. Vackert var det inte, men jag var i alla fall inte som ”alla andra”, och det var väl det som var poängen gissar jag…

För övrigt rätt kul att kika på foton från förr – så många minnen som dyker upp från tider som sedan länge är mer eller mindre bortglömda. Lite tråkigt med dagens digitala bilder, vilka man alltför sällan gör papperskopior på. Det är definitivt något helt annat att sitta med ett album än att glo på datorskärmen. Fast man kan såklart presentera bilder på ett roligt och snyggt sätt även med datorns hjälp, det har min vän Stolle visat prov på mer än en gång. Gäller ”bara” att ha fantasi och ett stort engagemang, egenskaper jag planerar att skaffa (går det?).

Kram Storkelina