Ovan ser ni en liten bild på en Engelsk Springer Spaniel-valp och den är ju bara för söt :-)Hoppas, hoppas att Kerstin & Mats snart får sällskap av en i Eslöv.

/ Storkelina – släktingen i norr

Efter golvläggningen i lördags närmar sig nu renoveringen av kök och matplats med stormsteg; det är således dags att beställa den nya köksinredningen. Gissa om jag, som bara ääälskar att planera, är i mitt esse?! Förvisso är själva planeringsstadiet mer eller mindre till ända, men lite skoj har jag kvar som exempelvis att välja spis, kyl & frys samt kakel/mosaik över köksbänken. Rackar’ns kul!

I dag har jag haft en riktigt lång dag, klockan ringde redan 03.30 i morse. Trots att det fanns utrymme för en hel del snoozande förvånade jag dock mig själv med att vara hur pigg som helst = steg upp omedelbums. Snacka om att det var grymt skönt med ett så’nt uppvaknande för omväxlings skull 🙂 Och vid den tiden dessutom.

Efter en bekväm hemresa med skjuts hela vägen (först med kollegan Per till Uppsala och sedan vidare med Tommie) har jag nu både ätit och parkerat mig i soffan. I morgon ska det jobbas hemma, vilket innebär sovmorgon och lite extra TV-mys i kväll: Desperate Housewives. Nämnd såpa är helt klart den bästa i en genre med många dåliga/mindre intellektuellt stimulerande program, det vill säga precis lagom avkoppling och underhållning för mig när Tommie har träff med John Blund.

/ Storkelina – allmänt nöjd & belåten

Dagens "motståndare" - en torkställning.

I dag när jag skulle flytta torkställningen med tvätt från verandan till en plats i solen visade jag än en gång prov på min evinnerliga klumpighet. När jag tog tag i tork- ställningen så liksom anföll den mig och tippade bakåt = jag tappade balansen och föll handlöst bakåt. Snabbtänkt som jag är klurade jag dock ut att trappan var bakom mig och att jag skulle se till att landa på ändan. Tänkt och gjort! Jag landade lyckligtvis sittandes på det nedersta trappsteget, men kände ändå hur ryggraden fick sig en rejäl törn samtidigt som smärtan strålade genom kroppen 🙁 Det var trots allt en ruskig tur att jag landade hyfsat ”rätt” och inte slog i ryggen i stället.

I bland undrar jag varför just jag är så oerhört klumpig? Har alltid varit en mästare på att snava omkring, gå in i dörrposter, bordshörn osv osv. En gång krockade jag faktiskt med en lyktstolpe, men då var jag fortfarande ganska liten – bara sisådär 14 år 😉 Blodvite och en blå och svullen näsa blev resultatet den gången. När jag ett par veckor senare ökade på med att dra upp en skafferidörr på näsan och få ett hårt skott (fotboll avlossad av icke oskicklig gosse) på densamma var smeknamnet dock givet: Barbra Streisand. Tyvärr kopplade jag då inte riktigt ihop min temporärt svullna näsrackare med Streisands permanent, gigantiska dito. Nä, i stället drabbades jag under lång tid av värsta näsfixeringen och det STÖRSTA problemet var förstås min egen…

/ Storkelina – i sanning en fara för mig själv

Den 30 april, hela 7 veckor för tidigt, bestämde du dig för att se världen med alldeles egna ögon. Mamma Erica & pappa Patrik är naturligtvis omåttligt stolta och själv väntar jag ivrigt på att du ska växa dig lite större och starkare så att vi kan träffas.

/ Tant Helena

Början till tjusig maskroskrans à la Camilla.

De finns i mängder men ingen vill ha dem – jag tänker på Taraxacum sect. Ruderalia, det vill säga ogräsmaskrosorna. Varför är det egentligen så? Vem är det som bestämmer att en blomma ska anses vara ful och  betraktas som ogräs? Varför är det nästan alltid så att de mest vanliga arterna i naturen är de minst önskvärda? Varför är de flesta av oss människor så snobbiga att bara det exklusiva kan vara åtråvärt? Ja, inte vet jag. Efter många timmars studier av just maskrosorna har jag i alla fall konstaterat att blommorna i sig är väldigt vackra och att man förmodligen skulle kunna göra helt fantastiska blomsterarrangemang med just dessa. Tänk dig ett färgsprakande party med Hawaii-tema; visst sjutton skulle väl några läckra maskroskransar (kanske med inslag av ringblommor?) vara en härlig färgklick?! 🙂

/ Storkelina – naturfilosofen

Ryggen är MYCKET bättre, Tommie & Dick lägger nytt golv i ett par rum, Camilla assisterar mig i köket och livet leker igen 🙂 Sedan är det klart att det är supertrist att mamma är dålig och att syrran håller på att förgås av sorg och saknad efter sin lilla Ina, men det är jätteskönt att kunna lägga det åt sidan en stund i alla fall…

Kramisar till er alla!

/ Storkelina

Förmodligen obefruktade ägg från kakariki.

Det sägs att 2 ägg gör den perfekta omeletten, men allvarligt talat Camilla – du borde faktiskt ha listat ut att man menar hönsägg och att du inte skulle komma särskilt långt med det där lilla (se bilden) 😉

/ Storkelina – retsticka ur form

Denna morgon vaknade jag hyfsat pigg och nyter och hann göra mig helt klar innan ryggen – helt utan förvarning – lade av alldeles. Plötsligt kunde jag bara gå med små myrsteg och inte röra ryggen (eller kroppen) utan att skrika av smärta 🙁 En himla tur att jag inte redan hade hunnit ner till Uppsala eller Stockholm, för det hade blivit en smula bökigt att ta mig hem igen… Och fastän jag vid det här laget borde vara van vid min oberäkneliga rygg så undrar jag: Hur i helsike kan det bli så här? Bara sådär liksom. Skumt.

/ Storkelina –  den vingklippta med fotboja

Storkelina instrueras av okänd strykjärnsexpert.

Helgen har varit riktigt lugn och skön, det vill säga precis vad jag önskade mig. I går hände det så gott som ingenting, men några saker är i alla fall värda att nämna:

• Jag fick en present i form av två tomatplantor & en gurkdito av Jejje – tack!
• Tommie återupptog sin löpning (har haft ett lååångt uppehåll) och gick ut stenhårt med den uppmätta 5 km-rundan, starkt.
• Medan Tommie sprang tog jag & Teo en hela 400 m lång promenad till Annelund där Jejje bjöd på te och en fantastiskt god cheesecake 😛

I dag inledde jag med huvud- och nackvärk, men med lite Ipren och Alvedon (naturligtvis enligt doktorns ordination) i kroppen lyckades jag samla ihop mig tillräckligt för en tur till Uppsala. Jag, Tommie & Camilla (den sistnämnda plockades upp i Månkarbo) plöjde bland annat igenom golvsortimentet på Bauhaus, vilket resulterade i att vi kom hem med nytt golv till två rum. Efter Bauhaus var det dags för inköp av ett stycke strykjärn = vi begav oss till Elgiganten. Medan Tommie pysslade med annat trodde jag & Camilla att det bara skulle vara att gå och rycka ett ”järn”, men icke… En för oss okänd man hade ägnat två dagar åt att försöka välja rätt strykjärn och han visste verkligen ALLT om de olika järnen; jag fick således en ingående lektion på sisådär 20 minuter. ”Att köpa nytt järn är värre än att köpa ny bil” förkunnade mannen ivrigt medan paparazzi-Camilla smög i väg för att vrida sig av skratt och smygfotografera en smula 🙂

Nu är det kväll och VM-final i ishockey och jag kan glatt konstatera att vi, efter mycket om och men, kom hem med både golv och strykjärn. När det gäller ”järnet” ska dock tilläggas att vi först blev tvungna att skaka av oss den okände strykjärnsexperten för att senare återvända till aktuell hylla – annars hade jag aldrig fått välja själv utan helt i onödan kommit hem med strykjärnens Rolls-Royce. Om jag är för snäll? Nja, i bland kanske 😉

/ Storkelina