Början till tjusig maskroskrans à la Camilla.

De finns i mängder men ingen vill ha dem – jag tänker på Taraxacum sect. Ruderalia, det vill säga ogräsmaskrosorna. Varför är det egentligen så? Vem är det som bestämmer att en blomma ska anses vara ful och  betraktas som ogräs? Varför är det nästan alltid så att de mest vanliga arterna i naturen är de minst önskvärda? Varför är de flesta av oss människor så snobbiga att bara det exklusiva kan vara åtråvärt? Ja, inte vet jag. Efter många timmars studier av just maskrosorna har jag i alla fall konstaterat att blommorna i sig är väldigt vackra och att man förmodligen skulle kunna göra helt fantastiska blomsterarrangemang med just dessa. Tänk dig ett färgsprakande party med Hawaii-tema; visst sjutton skulle väl några läckra maskroskransar (kanske med inslag av ringblommor?) vara en härlig färgklick?! 🙂

/ Storkelina – naturfilosofen

Ryggen är MYCKET bättre, Tommie & Dick lägger nytt golv i ett par rum, Camilla assisterar mig i köket och livet leker igen 🙂 Sedan är det klart att det är supertrist att mamma är dålig och att syrran håller på att förgås av sorg och saknad efter sin lilla Ina, men det är jätteskönt att kunna lägga det åt sidan en stund i alla fall…

Kramisar till er alla!

/ Storkelina

Förmodligen obefruktade ägg från kakariki.

Det sägs att 2 ägg gör den perfekta omeletten, men allvarligt talat Camilla – du borde faktiskt ha listat ut att man menar hönsägg och att du inte skulle komma särskilt långt med det där lilla (se bilden) 😉

/ Storkelina – retsticka ur form

Denna morgon vaknade jag hyfsat pigg och nyter och hann göra mig helt klar innan ryggen – helt utan förvarning – lade av alldeles. Plötsligt kunde jag bara gå med små myrsteg och inte röra ryggen (eller kroppen) utan att skrika av smärta 🙁 En himla tur att jag inte redan hade hunnit ner till Uppsala eller Stockholm, för det hade blivit en smula bökigt att ta mig hem igen… Och fastän jag vid det här laget borde vara van vid min oberäkneliga rygg så undrar jag: Hur i helsike kan det bli så här? Bara sådär liksom. Skumt.

/ Storkelina –  den vingklippta med fotboja

Storkelina instrueras av okänd strykjärnsexpert.

Helgen har varit riktigt lugn och skön, det vill säga precis vad jag önskade mig. I går hände det så gott som ingenting, men några saker är i alla fall värda att nämna:

• Jag fick en present i form av två tomatplantor & en gurkdito av Jejje – tack!
• Tommie återupptog sin löpning (har haft ett lååångt uppehåll) och gick ut stenhårt med den uppmätta 5 km-rundan, starkt.
• Medan Tommie sprang tog jag & Teo en hela 400 m lång promenad till Annelund där Jejje bjöd på te och en fantastiskt god cheesecake 😛

I dag inledde jag med huvud- och nackvärk, men med lite Ipren och Alvedon (naturligtvis enligt doktorns ordination) i kroppen lyckades jag samla ihop mig tillräckligt för en tur till Uppsala. Jag, Tommie & Camilla (den sistnämnda plockades upp i Månkarbo) plöjde bland annat igenom golvsortimentet på Bauhaus, vilket resulterade i att vi kom hem med nytt golv till två rum. Efter Bauhaus var det dags för inköp av ett stycke strykjärn = vi begav oss till Elgiganten. Medan Tommie pysslade med annat trodde jag & Camilla att det bara skulle vara att gå och rycka ett ”järn”, men icke… En för oss okänd man hade ägnat två dagar åt att försöka välja rätt strykjärn och han visste verkligen ALLT om de olika järnen; jag fick således en ingående lektion på sisådär 20 minuter. ”Att köpa nytt järn är värre än att köpa ny bil” förkunnade mannen ivrigt medan paparazzi-Camilla smög i väg för att vrida sig av skratt och smygfotografera en smula 🙂

Nu är det kväll och VM-final i ishockey och jag kan glatt konstatera att vi, efter mycket om och men, kom hem med både golv och strykjärn. När det gäller ”järnet” ska dock tilläggas att vi först blev tvungna att skaka av oss den okände strykjärnsexperten för att senare återvända till aktuell hylla – annars hade jag aldrig fått välja själv utan helt i onödan kommit hem med strykjärnens Rolls-Royce. Om jag är för snäll? Nja, i bland kanske 😉

/ Storkelina

Under den gångna säsongen åkte SSK ur hockeyns finrum, och nästa år är det således allsvenskan som väntar. Som om inte detta i sig vore trist nog så håller laget dessutom på att urholkas fullständigt. Endast en spelare från årets upplaga samt några juniorer har skrivit på kontrakt inför nästa säsong och till och med Mr SSK himself, Robert Carlsson, har efter 17 säsonger i Södertäljes stolthet skrivit på för en annan klubb: Malmö IF.

Att Robban Carlsson, som så länge har hyllats för sin trofasthet, väljer att skriva på för en annan förening nu när SSK har mist sin plats i elitserien är föga konstigt. Det som däremot svider ordentligt är att han går till en annan allsvensk klubb. Det gick j*vligt bra att bidra till att dra SSK i fördärvet, men när det ska spelas uppåt igen så gör han det för en konkurrerande klubb = riktigt surt 🙁 Jo, jag vet att MIF nu är fullpumpade med sköna miljoner och att de kan erbjuda en helt annan ekonomi så på det mänskliga planet har jag viss förståelse för Robbans beslut. På det känslomässiga och moraliska planet är det dock en helt annan sak – det stinker…

/ Storkelina – besviken supporter

”Värmen över för den här gången. Men den kommer tillbaka.” (från www.aftonbladet.se)

Storkelinas kommentar: No shit?! Sommaren har inte ens börjat, så det torde inte vara någon jätteskräll (eller stor nyhet) att värmen kommer tillbaka…

Arbetsveckan nere i Stockholm är redan över och helgen närmar sig med stormsteg = riktigt skönt. Efter gårdagens gråtattacker och dagens spänningshuvudvärk känns ett par lediga dagar mer än välkomna. Och att inte ha minsta lilla inplanerat ter sig som en enorm befrielse!

Häromdagen var Dick & Camilla på spontanvisit (jag ”kidnappade” Dick på Upptåget) och det var riktigt välgörande: Fick håret klippt och en lååång, hääärlig massage 🙂 Dundertack, Camilla! Faktum är att jag på alla sätt och vis har blivit bortskämd sedan jag blev lantis; allt liksom bara serveras på silverfat. I går eftermiddag damp det exempelvis ner en nygrillad kyckling i trädgården (landade sedermera på bordet) 😛 Fast i sanningens namn kom den inte ensam – Jejje & Rocky hade också fått följa med 😉

Nu ska jag ägna mig lite åt världens underbaraste Tommie & raringen Teo, men ha det gott så länge.

/ Storkelina – originalet

För drygt sju år sedan omkom min älskade pappa i en olycka, och hans då 2-åriga engelska springer spaniel Ina blev ensam kvar. Under en tid var Inas framtid oviss – att flytta på en hund som levt hela sitt liv i friheten på en skärgårdsö var inte lätt. Min underbara syster Kerstin & hennes Mats var dock inte sena att välkomna Ina i sitt hem och hon fick därmed fortsätta sitt unga hundliv omgiven av oändligt med kärlek, egen täppa och gourmetkost.

I dag orkade inte Inas hjärta slå längre, hon somnade in lugnt och stilla vid sin älskade husses sida. Mina tankar går nu till husse & matte i Eslöv – jag är så oerhört tacksam över alla fina år de gav ”pappas” Ina och jag lider oerhört med dem. Känner även en enorm sorg i mitt eget hjärta, både för att Ina är borta och för att den sista biten av pappas jordeliv nu är historia. Tårarna rinner och allt känns fruktansvärt tomt…