Njuter av livet på landet, väntar gäster i form av svärfar & hans Anne, vaktar den engelska springer spanieln Otter och trivs alldeles utmärkt med det mesta. I fall att någon undrade alltså 😉

Juldagskramar / Storkelina

P.S. Icke att förglömma: jag vilar ögonen på världens bästa Tommie oxå! D.S.

… i efterskott 🙂 Som en eller annan kanske har märkt så har bloggen haft flyttledigt ett par dagar. Nu är jag, Tommie & Teo dock på plats och huset börjar äntligen likna just ett hus = mycket trevligt. Någon julmat har vi inte sett skymten av (förutom en bit julskinka hos grannarna), men det gör faktiskt ingenting. Låtsas man inte om julen så saknar man den liksom inte – inte ett dugg faktiskt.

Hursomhelst så önskar jag förstås alla ”riktiga” julfirare en riktigt god fortsättning på helgen och ett gott slut på år 2010.

/ Storkelina – hedningen

Det börjar kännas en aning uttjatat, men i dag är ännu en sådan dag när jag är fullkomligt utmattad 🙁 Mycket på jobbet och mycket med flytten är en urusel kombination… Återkommer förstås med glada tillrop en annan dag, men till dess: lev väl!

/ Storkelina – för dagen en ynklig en

När man som jag (och Tommie förstås!) har världens coolaste bostonterrier, nämligen 12½-åringen Teo, så bara måste man dela med sig av lite bilder emellanåt. Gott folk, här kommer han:

Framben till vänster och bakben till höger, jo det funkar.

Aah, så här kan jag ligga i timmar...

... men ööh, ville'ru nåt eller?!

I antal dagar räknat har helgen förstås inte varit längre än vanligt, men den har känts ovanligt lång. Kanske beror det på att jag har hunnit med så vansinnigt mycket – både roliga saker och mer mödosamma sådana.

Fredagskvällen ägnades åt mat & dryck på Bishops Arms i Sumpan; man kan säga att det var lite av en final innan flytten. Under kvällen umgicks jag således med bekanta av allehanda slag, nämligen: Tommie (honom känner jag ju rätt bra 😉 ),vännen Stolle, kollegorna Annica, Eve, Helene (vet inte hur alla accenttecken ska placeras…), Janne, Karin, Nettan & Owe samt sist men inte minst Sören (Karins Big Love) och den för mig nya Git. Även några av Tommies före detta kollegor från Solna Scen & Möbeluthyrning (Kjelle, Martin & Thomas) dök upp och förgyllde kvällen, som var mycket trevlig 🙂

I går pysslade jag & Tommie med en hel del flyttstädning och packning innan det bar av till Ians 20-årsfirande i Spånga. Daves fantastiska lasagne och en god sallad följdes av kaffe och sedan blev det hyfsat tidig hemgång. Det var hursomhelst supertrevligt och såväl Ian som Annes & Daves gemensamma barn – Livia & Nikki – är alldeles, alldeles underbara.

I dag har det packats, packats, städats och städats lite till = jag & Tommie är fullkomligt utmattade. Jag har för övrigt svårt att förstå att vi, som är så ruskigt duktiga på att slänga prylar, kan har så mycket grejer. En garageloppis i de djupa skogarna i Östervåla kanske kan vara något när våren kommer?!

/ Storkelina – trött, nöjd & glad

Storkelina på G?

I morgon blir sista fredagen som Sumpanbo = jag, ett gäng damer från jobbet, Tommie & kollegan Janne går ut och käkar och sveper några bägare. Efter maten dyker ytterligare några gynnare upp för att förgylla (!?) vår tillvaro och ryktena gör gällande att alla inte ser ut enligt bilden ovan – ett par av dem sägs vara försedda med skäggväxt också…

/ Storkelina – partypinglan

P.S. Mats >> Nu var det faktiskt JÄTTELÄNGE sedan jag var ute och åt, eller?! D.S.

Sedan i lördags har mången skriven rad berört omständigheterna kring den första självmordsbombningen i vårt land; själv har jag hittills medvetet valt att inte behandla ämnet. Det sistnämnda beror naturligtvis inte på att jag inte fördömer handlingen som sådan – att med berått mod skada (eller försöka skada) andra människor är aldrig okej.

Jag, som är en inbiten anhängare av religionsfrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet, sexuellt likaberättigande etc, tycker dock att man är fel ute när man fördömer en hel religion. Det finns miljontals muslimer världen över, men man ska icke glömma att många av dem bekänner sig till  islam i precis lika stor (eller liten…) utsträckning som vi lutheranska svenskar bekänner oss till kristendomen. Och att det procentuellt sett bara är en liten, liten klick av världens troende muslimer som förordar självmordsattacker och andra terrordåd…

Summa summarum: terrorattacker av alla de slag är naturligtvis oacceptabla, men att fördöma religionen islam och muslimerna är föga rättvist. De allra flesta muslimerna vill förstås – precis som majoriteten av mänskligheten – bara få leva sina liv i lugn och ro, och jag hoppas innerligt att vi även fortsättningsvis låter dem göra det. Straffa dem som straffas bör, men undvik kollektiv bestraffning.

/ Storkelina – priviligierad med rätten att tycka

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och det är så sant, så sant. I dag pratade jag med en god vän, som delade med sig av fantastiska nyheter – jag rördes till tårar av lycka. Att glädjas med någon annan är en underbart positiv och verkligt speciell känsla!

Annars är det mycket nu – både på jobbet och hemma (inför utflytten). Har inte mycket energi över för något annat än det allra nödvändigaste, men tröstar mig med att jag faktiskt har en hel del trevligt att se fram emot också. Under den kommande 8-dagarsperioden blir det bland annat Bishops Arms med några kollegor & Tommie (förhoppningsvis även Stolle & Elwira), 20-årskalas, julbord (både med jobbet och privat), flytt till landet OCH en lång, härlig julledighet 🙂 Med andra ord är det inte sådär väääldigt synd om mig 😉

Nu är det dags att sova sött några timmar innan det är dags för nästa ”dust” med jobbet – natti, natti och ha det gott!

/ Storkelina – trött men glad

I går hyllade jag hjältarna från helgens flyttbravader, men jag valde då att fokusera på de ”tillresta”. Nu tänker jag i stället lägga krutet på mitt livs stora hemmahjälte, nämligen Tommie. Utan Tommie så skulle jag knäcka mig själv (Tommie är ständigt där och lägger i bromsen…) och det skulle över huvud taget inte bli särskilt mycket gjort. De tunga bitarna faller ständigt på min älskade livskamrat och allt han gör för mig – såväl praktiskt som känslomässigt – är ovärderligt. Puss på dig, mitt underbara lejon!

/ Storkelina – världens lyckligaste fru