Underbara Pitbullterriern Selma & Teo.

Teo & Rocky delar broderligt på en gigantisk pinne, men när det kommer till kritan är det gamlingen Teo som bestämmer.

Då debatten om de ”farliga” kamphundarnas vara eller icke vara aldrig tycks dö ut dristar jag mig till att komma med ett litet inlägg. Själv har jag en bostonterrier, som vid fem tillfällen under sitt 12½-åriga liv har  blivit biten av andra hundar: en gång av en Golden retriever (nä, INTE Flisan!) och vid fyra tillfällen av olika hundar av rasen Engelsk springer spaniel (jo, Ina var faktiskt skyldig en gång…). Vad jag vill säga med detta är inte att de så kallade familjehundarna av nämnda raser är livsfarliga eller utmärker sig som särskilt illvilliga. Det är däremot intressant att notera att ingen av de hundar, tillhörande kamphundsraserna American staffordshire terrier eller Pitbullterrier, som min lille bostonkille har träffat har gjort honom en fluga förnär. Dessa hundar, Selma & Rocky för att nämna några, har tvärtom varit mycket vänligt sinnade individer. Summan av kardemumman: alla familjehundar är inte fläckfria och alla kamphundar är inte dåliga. Avel på sunda individer samt sunda ägare är förmodligen mer avgörande än ras när det gäller att få fram trevliga och välanpassade hundar.

/ Storkelina – i rättvisans namn

P.S. Jag erkänner att jag inte släpper fram Teo till en främmande Pitbull; det vore bara korkat eftersom rasen kan tillfoga väldigt svåra skador. Ett krav, vilket å andra sidan borde gälla alla främmande hundar, är att jag har fått en bra bild av vem ägaren är. D.S.

Favorit i repris: Vesslan.

I dag gjorde jag ett första försök till en ”receptlös” chiligryta – den var helt okej (inte perfekt…) och intogs tillsammans med nachochips, riven portvinscheddar, rödlök & gräddfil. Den här gången lät jag köttet koka i bland annat kaffe och Porter (mörkt, överjäst öl), men nästa gång ska jag prova med Guinness i stället. Och så ska jag testa att ta en röd chilifrukt mindre än vad Tommie tyckte, för det blev väääldigt starkt i dag.

Under eftermiddagen tittade Camilla förbi på en kopp kaffe efter sin ridning och hon hade glada nyheter: Jag ska ”få” en häst att pyssla med, nämligen fullblodet Vesslan. Vesslan står på en av gårdarna alldeles i närheten och är precis vad jag behöver som terapi 🙂 Det har ju varit ruskigt tomt här sedan Bomull & Villy åkte hem för några månader sedan.

På tisdag är det dags att börja jobba igen och det ska bli mycket intressant att se hur pendlandet kommer att funka. Ett litet aber som jag redan har upptäckt är att vintertidtabellen för regionsbussarna inte är fullt så generös som sommartidtabellen = det går ingen buss de sista två milen hem 🙁 Ingen rolig överraskning, men det löser sig alltid på något sätt. En av mina två arbetsdagar på kontoret i huvudstaden kommer jag antagligen att kunna få skjuts från Kungsängen, så det är ”bara” en dag som blir en smula hopplös. Ingen panik dock, för Tommie kommer för det mesta att kunna hämta mig vid tågstationen och i annat fall har grannen Jejje anmält sig som tänkbar chaufför. Någon som har tänkt på vilken tur jag har med människorna i min omgivning? Massor av underbara individer som ställer upp och hjälper till på alla möjliga sätt och vis.

/ Storkelina – nöjd & glad

En het chiligryta i halvegen design presenteras förmodligen så småningom - om den blir bra vill säga.

Lördagen har passerat och enligt almanackan är det redan söndag, men jag är fortfarande pigg och vaken 🙂 Vet inte om det beror på att jag är lite hungrig men det enda som intresserar mig just nu är recept och jag har hittat MÅNGA som jag ska testa. Eller rättare sagt i det närmaste testa; det händer inte alltför ofta att jag följer ett recept till punkt och pricka – tycker liksom alltid att det är någon liten detalj som måste ändras. Det kommer hursomhelst att bli spännande att dinera i storkboet framöver, för här är det nytänkande och nyskapande som gäller i köket = oerhört inspirerande 😛 Jag vet inte om det beror på lantluften eller vad det är, men det är så otroligt mycket roligare att laga mat här uppe. Dessutom är man ju tvungen nu när man har flyttat från Sveriges krogtätaste kommun… 😉

/ Storkelina – nattugglan

P.S. SSK inledde lördagens match mot Brynäs med att göra 3 (tre!) mål inom loppet av 1 minut och 47 sekunder, kul! D.S.

Jag har blivit helt besatt av att mata fåglar; att se de små liven äta är verkligen en fröjd 🙂 Det är faktiskt så att jag fantiserar om att inreda en liten ”fågelskådar- hörna” (inomhus) där jag kan sitta riktigt bekvämt och titta, för det är oerhört fascinerande att studera de olika fågelarternas beteenden kring solrosfrön och annat. Inte minst så är det beundransvärt hur lojala fåglarna är mot sina artfränder – här är det minsann ingen som håller på sitt och ska roffa åt sig så mycket som möjligt. Genom diverse läten lockar man i stället till sig polarna och delar solidariskt på det som bjuds = helt min melodi.

Enligt ordspråket så går det ”inte att lära gamla hundar sitta” och det kanske är sant, vad vet jag? Ett som dock är helt säkert är att det går alldeles utmärkt att lära en gammal bostonterrier att använda hundlucka, det vill säga egen in/utgång. Teos lucka, som för en tid sedan inhandlades från DjurMaxi, används flitigt. Även de betydligt yngre hundgästerna Otter & Rocky nyttjade luckan med framgång och så här långt har den således varit en succé.

I kväll ska jag nog göra något så folkligt som att titta på säsongspremiären av Let’s Dance. De första åren programserien visades såg jag inte ett enda avsnitt, men när jag hamnade ute på landet med få TV-kanaler och minimalt nöjesutbud blev det annorlunda. Nu har vi förvisso införskaffat en hel drös med kanaler, men när jag väl lärt mig att uppskatta dansandet (så länge det utförs av andra då) så är det bara att fortsätta på den inslagna linjen och kolla vidare. Det sistnämnda självfallet till Tommies STORA glädje 😉

/ Storkelina – rapporterar från storkboet

Sjukstugan fortsätter och till sist kunde inte ens Tommie jobba längre = vi lämnade knappt soffan på hela dagen i går. Riktigt trist, för Stolle & Elwira hade tänkt komma upp och de är verkligen efterlängtade. Stolle har vi förvisso träffat i hyfsat modern tid, men när det gäller Elwira så var det alldeles för länge sedan 🙁

När jag nu ändå har intagit soffläge så har jag passat på att göra comeback vid pokerborden – än så länge med viss (om än kortvarig!) framgång. Det blev lite väl mycket poker under period vilket gjorde att jag blev en smula mätt på det, men nu är det faktiskt rackarn’s kul igen 🙂 Och vem vet, som nybliven lantis så kanske det rent av blir min nya försörjningskälla ?! Distansarbete som distansarbete tänker jag 😉

När det gäller SSK:s framfart (eller ras…) inom hockeyn så har jag inte skrivit många rader på slutet och den enkla anledningen till det är att jag inte orkar med min egen negativitet. Eftersom jag inte heller vill sprida den till andra är det bara att knipa igen, åtminstone så länge det inte finns något positivt och upplyftande att dryfta.

Sist men inte minst en liten uppmaning: den som vill hälsa på mig & Tommie är nästan alltid (om vi inte är sjuka, bortresta eller grymt upptagna då) välkommen. Vi kommer däremot inte att ringa och tjata på att folk ska komma hit – det känns lite förmätet och naivt att tro/förutsätta att folk vill åka 12 mil enkel resa för en middag. Bjud in dig själv således så bjuder vi på käk & sängplats!

/ Storkelina – den lyckliga

P.S. Erbjudandet om mat & sängplats enligt ovan är begränsat – en förusättning är nämligen att man känner hela eller delar av värdparet. D.S.

Någon för mig känd läsare som känner sig förbisedd och inte har gratulerats på denna sida? Lugn, bara lugn – det berodde förmodligen inte på att jag inte tycker om dig 😉 Eftersom det är så otroligt många som fyller år mest hela tiden har jag dock valt att hålla mig till 15-åringar, 18-åringar, 0:or av alla de slag och de tre första 5:orna. Logiskt? Kanske inte, men det är hursomhelst min bloggpolicy 🙂

/ Storkelina – den sporadiska gratulanten

I dag blir du 25 år och jag hoppas förstås att du får en härlig dag med fantastiska presenter, massor av god mat (kanske på ”marsvins- haket”?!) och supertrevligt sällskap. Bamsekramar till dig!

/ Tant Storck

På nyårsafton bjöd jag & Tommie på helstekt oxfilé, och förutom fantastiskt kött från Östervåla Kött och Närodlat var nedanstående tillagningssätt ett framgångsrecept:

Under förmiddagen putsade jag filén ren från hinnor och gned sedan in den med kalvfond, salt och svartpeppar. Därefter brynte jag den i en stekpanna med smör tills den fick en fin stekyta, satte en stektermometer i filéns mitt och stoppade in den i mitten av ugnen på 75° värme. Under stektiden öste jag filén en gång med någon matsked vatten. Filén fick steka tills innertemperaturen kom upp i 58° och sedan vila i rumstemperatur i ca en timme innan jag lade in den i kylen.

Ca 12 minuter före servering åkte filén åter in i ugnen – denna gång på 200°. Sedan var det bara att skära upp i ganska tjocka skivor och ställa fram på bordet = plättlätt och jättegott 😛

Observera att min filé blev modell medium; om man önskar ha filén blodig steker man den till ett par grader lägre innertemperatur och föredrar man den well done så steker man den till någonstans kring 62°. Lycka till!

Tips! Om filén (filébiten) är väldigt ojämn i formen kan man om så önskas binda ihop den med steksnöre (hushållssnöre) för att den ska bli lite ”snyggare”.

/ Kock-Lina

P.S. Ovanstående tillagningsanvisningar kommer även att läggas upp på sidan Mat & så’nt. D.S.

Jag skryter ofta och gärna om Tommies & min älskade lilla ögonsten, det vill säga bostonterriern Teo med ursprung från Svartskogens Kennel i Valbo. Han är nämligen – till både kropp och sinne – en uppseendeväckande fräsch 12½-åring. Som en liten jämförelse har jag knyckt en bild på en av Teos jämnåriga rasfränder (se nedan). Visst är han söt, men skillnaden får nog sägas vara markant vad gäller åldersförändringarna (Teos vita örat är medfött 😉 ).

12-årig Teo utan gråa hår.

12-årig amerikansk bostonterrier med betydligt mera grått.

Jag måste härmed kraftfullt dementera några av de uppgifter som häromdagen publicerades i inlägget Myror i huvudet. Dick undrade – enligt egen utsago – inte alls hur mycket vatten det finns i en myrstack. Den egentliga frågeställningen var i stället: Hur mycket vatten dricker myrorna i en myrstack?

Dessvärre har jag ännu inte fått fram några fakta i ovannämnda ämne, men jag återkommer förstås när jag har gjort vidare efterforskningar. Ska dock börja med att kolla med Dick om vi snackar mängden vatten per sekund, per timme, per dygn eller per livstid 😉

/ Storkelina – den korrekta