För några veckor sedan satt Tommie i sin lastbil på en adress strax utanför en av Stockholms polisstationer. När han tittade ut såg han hur en man försökte fickparkera; det gick inget vidare för gång på gång körde han på en redan parkerad bil. Tommie trodde inte sina ögon – särskilt inte när föraren, som aldrig lyckades parkera, stack från platsen som om ingenting hade hänt. Föraren skrev ingen lapp till ägaren av den skadedrabbade bilen, men det gjorde Tommie (som förstås också varit smart nog att ta registreringsnumret på förövarens bil).

Kort därefter hörde personen som fått bilen påkörd av sig till Tommie, som kunde lämna en detaljerad beskrivning av händelseförloppet. I går ringde även den drabbade bilägarens försäkringsbolag och det visade sig att personen, som upprepade gånger kört på den parkerade bilen, förnekade detta. Det visade sig också att förövaren var polis = dubbelt skamligt 🙁 Att inte skriva en lapp och tala om att man gjort bort sig är illa nog; är man dessutom polis är det riktigt pinsamt. Som tur var kunde Tommie, tack vare sin kalender (där han listar alla sina körningar), redogöra för såväl exakt tidpunkt som gatuadress för händelsen. Och jo, han visste dessutom att föraren var en herre i 50-årsåldern (precis som ägaren till bilen). Undrar vem det kan ha varit som körde polismannens bil?

Till sist vill jag betona att jag inte tillhör den stora grupp som känner ett allmänt misstroende för polismakten – snarare tvärtom. De gånger jag eller någon i min familj behövt poliskårens hjälp har de varit helt fantastiska.

Som jag tidigare nämnt så är jag en av få (?) födda efter 1955 som inte har nappat på idén med Facebook. Min grundfilosofi är att jag redan har kontakt med mina riktiga vänner och att andra icke behöver göra sig besvär. Jag inser själv att det låter väl hårt, och sanningen är väl att det visst finns en och annan från mitt förflutna som jag säkerligen skulla uppskatta att höra ifrån. Det är dock min övertygelse att om jag vore tillräckligt intresserad av kontakt så skulle jag söka upp dessa personer, och det har hittills inte hänt…

Men visst, tanken att söka upp nå’n gammal vän har infunnit sig ett par gånger; särskilt när det gäller ungdomskompisen Katrin. Gissa vem som nu har kontaktat mig via brorsans Facebook? Jo, Katrin förstås = jättekul, henne ska jag definitivt höra av mig till inom kort 🙂 Och inte behövde jag någon egen Facebook heller 😉 Nä, jag fortsätter att ställa mig utanför Facebook-gemenskapen och räknar iskallt med att den skara jag verkligen vill ha kontakt med och de som verkligen vill ha kontakt med mig lyckas ändå. Kommer jag att ändra mig? Tja, kanske om jag eller alla jag känner flyttar till annan ort eller utomlands.

/ Storkelina – den mossiga & inskränkta

Förra veckan gick jag av och till med halsont, frossa och huvudvärk och till sist var det dags. Nu är jag vrålförkyld och känner mig något stressad över det; min back-up på jobbet är också sjuk 🙁 Vet dessutom att han har massor att göra när han kommer tillbaka = han har knappast tid/lust att ta mitt jobb också, usch…

I går kväll såg jag och Tommie den prisbelönta filmen Slumdog Millionaire; en brittisk produktion inspelad i Indien. Storyn var helskön och skådespelarinsatserna (framförallt barnens) suveräna – helt klart en film jag kommer att minnas. Har du missat den? Se den!

Nikab från Simply Stylish Designs

Frågan om olika typer av förbud mot muslimska klädedräkter, vilka döljer ansiktet (ex.vis burka och nikab), väcks allt oftare i Sverige. Oftast diskuterar man förbud i skolor eller på vissa typer av arbetsplatser, men centerpartisterna Staffan Danielsson och Lennart Pettersson går längre än så: de vill ha ett generellt förbud mot burka och nikab i Sverige. Nämnda herrar har väckt frågan i en motion till riksdagen och detta har föranlett många upprörda känslor.

Personligen tycker jag att varje förbud som leder till inskränkningar i våra medborgerliga, demokratiska rättigheter (ex.vis beträffande tryckfrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet) är förkastligt. Självfallet äger alla rätt att klä sig hur de vill, tycka vad de vill osv – tummar vi på det är vi jäkligt illa ute. Vad man däremot måste komma ihåg är att om man väljer att utnyttja sina rättigheter i varje enskild situation stöter man ofrånkomligen på problem; några tydliga exempel följer här:

1) Är man nazist, och väljer att stoltsera öppet med det (ex.vis genom uniform, armbindel, tatuering), kommer man inte att få jobb hos Judiska Församlingen i Stockholm. Är det diskriminering eller logik?

2) Om man går till en bank, som av samtliga kunder kräver identifiering vid ex.vis kontantuttag, iklädd burka/Kalle Anka-mask/nikab/ rånarluva får man inte ta ut några pengar. Är det diskriminering eller logik?

När det gäller skolan ska man självklart få klä sig som man vill, men skolan måste då också ha rätt att kontrollera (visitation?) att elever inte bär med sig otillåtna hjälpmedel till skrivningar, att en elev är den han/hon utger sig för att vara (identifiering) osv. Och eleverna i sin tur måste naturligtvis vara skyldiga att underlåta sig dylik kontroll. Min lösning är att man på  banker, i skolornas aulor m fl ställen placerar så’na där skärmar som finns i vallokalerna = perfekta ställen för identifiering etc. Vem/vilka som ska handha och bekosta proceduren? Det har jag inte riktigt tänkt ut ännu 😉

Vacker miljö från Kakelspecialisten

Min mamma har en äldre lägenhet, som egentligen är jättefin, inne i stan (i detta fall Stockholm). Tyvärr är underhållet kraftigt eftersatt; faktum är att lägenheten var ”förstörd” av föregående hyresgäst (ett fritidshem) redan när mamma flyttade in i början av 90-talet. De vackra plankgolven var (och är…) täckta med fula plastmattor, köket utstrålar praktiskt 80-tal och barnomsorg och väggarna är klädda med trist väv. Badrummet? Nää, inte heller kul 🙁 Mamma har dessutom haft oskicket att röka inomhus (fy på sig!) och det har ju inte precis gjort saken bättre.

Än så länge har min stackars mamma ingen aning om vad som väntar henne, men nu jäklar ska det bli ändring. Själv håller jag som bäst på med färgval, design av nytt kök & badrum osv = skitkul. Jag gillar faktiskt hela konceptet, det vill säga jag gör det roliga (planerar), någon annan betalar (mamma) och några andra utför jobbet (hantverkarna). Precis i min smak 😉

För dagen har jag faktiskt ytterligare ett självpåtaget uppdrag – att hitta den perfekta lägenheten till vännen Stolle. Är inte helt övertygad om att han behöver eller ens vill ha min hjälp, men han slipper inte undan 🙂

/ Storkelina – frivilliga boendekonsulten

Det är rätt fascinerande hur ett och samma ord kan ha helt olika innebörd för olika individer. I går snackade jag med en kille, som jag känner sedan många år, och sade något om ”vår relation”. För mig är en relation något man har till allt och alla man relaterar till på något sätt; för personen jag pratade med lät det som att jag minst antydde att vi hade ett sexuellt förhållande (han sade förvisso inte det, men det kändes så…). Efter en smärre sågning kände jag mig hyfsat missförstådd, men hann dessvärre aldrig förklara mig 🙁 Med tanke på att vi talade helt skilda språk var det i och för sig kanske lika bra det – jag har tyvärr en ruskig förmåga att bara krångla till saker ännu mera när jag försöker rätta till dem.

Värdshuset Ulla Winbladh i sommarskrud

Julbordet med familjen är nu bokat – det blir på Värdshuset Ulla Winbladh på Djurgården. Valet var ganska enkelt; Ulla Winbladh är nämligen ett av få (och riktigt bra) ställen i Stockholm som serverar sitt julbord nästan in i det sista = till och med den 23 december. Fick dessutom ett mycket trevligt bemötande i samband med bokningen och så’nt piggar ju alltid upp.

SSK gjorde i går en helt okej bortamatch mot serieledarna HV71. Det blev förvisso förlust (4-2 till HV71) men ingen överkörning och det var vackert så. Passar förresten på att komma med ett hett tips till alla SSK:are: vänd tabellen uppochner och njut 😉

Tommies jobb medför ytterligare en helg hemma i stan, suck… Nu är det dock inte långt kvar på hans Sanktanturné = bättre tider stundar. Jisses vad man längtar till stugan, tomten, kaminen, lugnet och känslan där uppe i Hindersbo. Trots att vi bara har haft vårt paradis i drygt ett år har jag redan svårt att fatta vad vi brukade göra förr. Det känns faktiskt himla torftigt med avgaser när man har ett annat och bättre alternativ 🙁

Eventuellt blir det en ”macka” på Bishops Arms med kollegan Annica i kväll; regnar det alltför mycket kryper vi ner i varsin soffa och ugglar i stället.  Det är i vilket fall helt underbart att det är fredag och två lediga dagar 🙂

Läste på www.aftonbladet.se om afroamerikanen och radioprataren Tom Joyner. År 1913 dömdes två av hans släktingar, trots sitt nekande, till mord på en 73-årig vit man – krigsveteranen John Lewis. Redan då det begav sig blev de hårda domarna, vilka baserades på ytterst bristfälliga bevis, mycket uppmärksammade. En protestlista undertecknades av 120 personer; bland dem bl a juryns ordförande och stadens sheriff. Guvernören Richard Manning var dock obeveklig och domarna verkställdes genom elektriska stolen…

Nu, nästan 100 år efter att domarna föll och dödsstraffen verkställdes, har de dömda ”mördarna” benådats postumt. Detta då benådningsnämnden, efter att ha granskat fallet, ansett att det saknats giltiga skäl (kanske en så’n petitess som bevis?!) att avrätta männen. Man menade till och med att dödsdomarna var ett justitiemord. Det är säkert skönt för de efterlevande att deras förfäder blivit rentvådda och att familjen fått någon form av upprättelse, men det är ändå en jäkligt klen tröst. Och de stackare som avrättades lär inte plötsligt resa sig upp och applådera direkt… Nä, så länge oskyldiga människor döms till döden och avrättas (vilket fortfarande sker 🙁 ) kommer i alla fall jag att vara emot dödsstraff. Det är jag nog oavsett förresten; tycker nämligen att de som drabbas allra hårdast av avrättningarna är de efterlevande och de är ju i allmänhet helt oskyldiga.

/ Storkelina – humanisten

Depend har prisvärda nagellack

Att skönheten kommer inifrån har de flesta fått inpräntat sedan barnsben, men trots det tjänar företag världen över multum på människor som vill använda yttre ”hjälpmedel” såsom en viss typ av kläder, kosmetika etc. Vi lägger ner massor av pengar på skönhet; det finns t o m folk som skuldsätter sig (= helt sjukt…) för att kunna köpa märkeskläder, dyra krämer och annat som de egentligen inte har råd med. Budgetvaror tycks för vissa inte vara något alternativ, och jag har faktiskt oerhört svårt att förstå varför. Dels verkar det i mitt tycke naturligt att ”rätta munnen efter matsäcken”, men icke att förglömma: det finns massor av bra/snygga budgetalternativ.

Det var/är en tjej på mitt jobb som fick mig att fundera över detta; hon är alltid snyggt klädd och ser superfräsch ut. Faktum är att jag var helt säker på att hon handlade för dyra pengar, men icke då. Denna fantastiska tjej lyckas med konststycket att vara en snygg, icke högavlönad ensamstående mamma. Och nix, hennes släkt är inte multimiljonärer – damen i fråga har ”bara” väldigt god smak och lyckas plocka fram godbitarna ur det vi alla ser (och kanske missar?) i postorderkataloger m.m. Jag är djupt imponerad (och lite avundsjuk 😉 ) över hennes talang!

Med anledning av gårdagens inlägg om Hollywoodfruarna skickade min vän Jonas följande länk http://www.youtube.com/watch?v=LrBeBYQTSfo 

En grym parodi på Fru Anka och gänget – titta och njut (om du inte är ett stort fan av damerna vill säga…) 🙂