I morse var det åter dags för hopplektion och denna gång på fine skäcken Ante <3 Lugnt och stabilt om man bortser från att jag tappade tyglarna på väg över ett hinder. Det sistnämnda har aldrig hänt tidigare, men dessbättre har jag ju balansen i resten av kroppen och inte i händerna så det gick bra 🙂

Efter ridpass blev det en snabb vända hem för dusch, ombyte och styling och därefter styrde jag & Tommie ner mot kungliga hufvudstaden. Ett fantastiskt välordnat Afternoon Tea-party väntade och detta för att fira svärmor Mona & svägerskan Anne, som tillsammans blev hela 100 år gamla. Massor av folk, supergott och jättetrevligt 🙂 🙂

Dagens bravader har tagit rejält på krafterna, så redan kl 21.10 bestämde jag & Tommie oss för att krypa till kojs. Alla som känner mig vet dock att det i mitt fall inte har det minsta med sovdags att göra – jag passar alltsomoftast på att lösa världsproblemen medan jag vilar huvudet mot kudden 😉 Ha det gott!

Till skillnad från min hjälte Tommie så har jag inte åkt en enda meter skidor eller gjort något annat fysiskt ansträngande. Ändå, nu när det har gått två dagar sedan Tommie avverkade sina nio mil i Öppet Spår är jag (!) heeelt slut 🙁 Naturligtvis inte på samma sätt som Tommie, som har en stel kropp och en intensiv träningsvärk att tampas med – nix, för min del handlar det om en mental baksmälla. Även jag har ju levt ett par månader där nästan allt har kretsat kring tränings- och skidåkningstider, ”snacket efteråt”, målsättningar, frågan om att anmäla eller inte anmäla till Öppet Spår, planering, nervositet, förberedelser inför avresan till Mora osv osv. Och jo, även om det var Tommie som gjorde jobbet på 9 timmar och 38 minuter i söndags så våndades även jag. Var såå orolig för att han skulle pressa sig utöver sin förmåga, att han mådde dåligt och allt annat en fru kan tänkas fundera över MEN hade som tur var några timmars stöd av fina Fanny, Danne, Tina & lilla Alicia. Det är i alla fall otroligt skönt, både för mig & Tommie, att det äntligen är över (för den här gången…) 🙂 🙂

När Tommie var på vift fick jag besök av Mickis, som inte bara var trevligt sällskap utan också fräschade upp mina naglar (denna gång fransk manikyr ombre). Det var också första gången på fyra år som jag sov själv (utom djuren förstås 😉 ) här hemma. Har inte hänt sedan den där ödesdigra gången då Tommie högg av sig vadbenet och låg på sjukhus… Hursomhelst, jag sov som en klubbad säl och det var bara Catla som kände ett visst behov av att hålla koll på eventuella skurkar. Hm, betyder det att hon litar mer på husse än på mig?! Annars sover hon nämligen alltid, totalt avslappnad, under täcket.

Gårdagen bjöd för min del på frisöbesök och det för första gången i Månkarbo, där min favorit Jenny nu håller till. I samma lokaler finns inte bara frisör utan även möjlighet till massage, ansiktsbehandlingar, make up, spabehandlingar och fotvård. Nästan för bra för att vara sant att ha allt detta så nära och Tommie hade dessutom turen att lyckas klämma in sig för en välbehövlig massage medan jag  klippte mig. Alltså: Både frisör Jenny Söderlund och behandlingar på Litet Spa bara ett ”stenkast” härifrån 🙂 Toppen!

Bilder från söndagens Öppet Spår, där Tommies underbara kollegor David & Vickan fanns på plats och hejade/stöttade. Och inte minst, körde hem Tommies bil.

Bus gjorde sig redo för naglar, men blev utan. Mickis pysslade bara med mattes klor!

Berndt & Inga

Idag fick vi besök av Tommies farmor Inga & farfar Berndt, 89 och 91 år gamla, från Delsbo. Fantastiskt att de tog bilen över 20 mil (enkel resa) för en kopp kaffe hos ett av sina MÅNGA barnbarn och hans fru. Även Tommies faster Marie tittade förbi när hon ändå var ute och åkte mellan Hudiksvall och Gävle, hon behövde ju  ”bara” köra 6 mil extra… Mycket trevligt med gäster norrifrån som omväxling 🙂

Som kuriosa kan nämnas att Berndt Sundström är orsaken till flera generationers SSK-hysteri i den Sundströmska familjen. Under 30-talet var Berndt framgångsrik cyklist på elitnivå och en av klubbarna han cyklade för var just Södertälje Sportklubb. Nu vet ni det!

Jag har ofta sagt att jag lever för kärlek, att älska och vara älskad är det absolut viktigaste för mig. Hade alla förutsättningar att göra karriär ex.vis, men det har liksom aldrig intresserat mig. Livskvalitet för mig innefattar helt andra prylar än en fin titel och ett fett lönekuvert. Galet tänker många, men va fan, jag är ju lycklig 🙂 Ett litet aber är dock att jag vill att ALLA DE JAG VERKLIGEN TYCKER OM ska vara lika lyckliga som jag. Inte alltid så lätt ordnat, men Gud och några till vet att jag försökt hjälpa folk på traven ibland. Med blandade framgångar ska tilläggas, men att min svägerska Anne och hennes Dave träffades känner jag mig i alla fall stolt medskyldig till!

Har haft ett annat ”projekt” på slutet som gått ut på att en riktigt bra killpolare ska träffa rätt dam. Har förvisso inte hunnit göra några direkta ingripanden ännu, men ändå. Hursomhelst, enligt en säker källa (killen själv) riskerar jag att vara för sent ute. Han verkar ha hittat en potentiell kärlek helt på egen hand! Vet inte hur jag ska klara av att inte längre vara behövd… Skämt åsido, det vore ruskigt kul om just den här grabben träffade kvinnan med stort K. Jag håller tummarna, och så småningom kanske jag avslöjar några namn också.

Vet inte hur många som sagt att jag bara ”måste ha Facebook”. Har sagt att jag inte tror att det är något för mig och har då fått veta hur fantastiskt kul det är att bli kontaktad av folk man inte sett/hört i från sedan man gick i plugget etc. Tänker då att jag redan har kontakt med de jag vill ha kontakt med och att jag gärna undvarar de så kallade vänner jag inte hört något från på 20 år. Är jag helt ute och cyklar? Eller skulle det vara väldigt givande för mig att bli ”poked” av Pelle Päron, som gick i min parallellklass i årskurs 6 och som jag inte hade något gemensamt med ens på den tiden? Nä, möjligt att jag går miste om något stort, men jag chansar och förblir en omodern samhällsmedborgare utan Facebook. Men, en liten blogg kan väl inte vara fel tänker jag? En dagbok och ett bildarkiv för mig och kanske en receptbank för de närmast sörjande. Och vem vet, de där vännerna som jag är urusel på att höra av mig till kanske får lite bättre koll på vad jag gör 🙂 Sist men inte minst, jag älskar att klä mina tankar i ord och kanske blir det lite tystare på jobbet om jag skriver av mig lite.

Kram kram

Välkommen till Storkelinas blogg