De gånger jag ska ta in ”min” onsdagskille Gandhi från hagen så är han ALLTID snäll och skötsam 🙂 Ovan ser ni dock hur han bär sig åt när matte Camilla kommer till hagen och ropar efter sin käresta (sorry Dick…). Det är skillnad på folk och folk tycker Gandhi = matte orkar borsta mera = Gandhi passar på att skita ner sig ordentligt. Kul! 😉

/ Storkelina – den privilegierade

Gårdagens besök på restaurang Tamarind i Tierp blev riktigt lyckat – maten var god och sällskapet var utomordentligt trevligt 🙂 Det var däremot riktigt trist att det inte blev någon Cobra (indisk öl); leveransen från Stockholm hade inte kommit 🙁

I eftermiddags fick jag & Tommie besök av min kollega Anna och hennes son Leon. Vi grillade korv, fikade, pratade, åt lite till osv = jättemysigt! Tommie & Leon tog även en vända med crossen (enligt mitt tycke i alldeles för hög hastighet…) och så blev det förstås en hel del gos med Teo & Bus.

Några bilder från dagens övningar följer nedan:

Medan Anna & Tommie satt och tjattrade...

... ägnade sig Leon åt annat.

Att klättra i träd var jobbigt...

... och krävde en stunds vila.

Leon förberedde sig för en åktur på Tommies cross...

... och det gick som synes FORT.

Tommie & Leon kom så småningom tillbaka och alla var nöjda och glada.

Strax ska jag till stallet för att ta in några hästar från hagen och borsta på Gandhi – därefter bär det av till den indiska restaurangen Tamarind i Tierp. Tillsammans med Tommie, Christian, Jennifer, Camilla & Dick hoppas jag få avnjuta en riktigt god måltid och kanske en eller annan öl 😛 Ha det gott!

/ Storkelina – livsnjutaren

P.S. Ja, jag SKA byta om från hästkläderna innan jag kliver in på restaurangen. D.S.

Söta familjemedlemmarna Teo & Bus snokar runt ute på tomten.

I dag har jag:

• Jobbat hemifrån.
• Ätit smarrig biffstroganoff med ris 😛
• Borstat & ridit på samt gosat med Gandhi.
• Konstaterat att Camilla gärna får tro att jag är en häst = hästliniment är grymt!
• Njutit av sällskapet här hemma 🙂

Nu gör jag:

• Sitter i soffan och bloggar i en av reklampauserna av Bonde söker fru, som jag följer för första gången.

Snart ska jag:

• Krypa till kojs med en rykande färsk Allers = VUXENPOÄNG 😉

/ Storkelina – nöjd & glad

Morgonstund har guld i mund sägs det, men Tommie har länge stört sig på alarmsignalen på min mobil (den jag använder för väckning varje dag). Faktum är att även jag har ogillat den skarpt, men då jag inte vetat hur man byter så har den liksom fått vara… tills för någon vecka sedan vill säga. Då hade min käre make väääldigt roligt och ändrade min väckningssignal till Leeds United-låten Marching On Togheter = en låt som jag inte alls gillade 🙁 Och busen Tommie tyckte förstås att det hela var extra fiffigt just för att jag inte kunde ta bort den…

Nu har det som sagt gått ett antal dagar och jag är mycket överraskad; jag gillar plötsligt min nya morgonrutin och har till och med upptäckt hur jag då och då går och nynnar på ”min” nya sång. Det är märkligt hur det kan bli, men jag antar att jag helt enkelt har utsatts för någon form av illvillig hjärntvätt 😉

Provlyssna gärna på den fantastiska kampsången genom att klicka på länken nedan så förstår ni hur jag har det:

http://www.youtube.com/watch?v=bMvhIIBuxhg

/ Storkelina

Under eftermiddagen/kvällen fick jag den märkligaste post i brevlådan: En flaska med liniment för hästar. Det var naturligtvis Camilla som hade varit framme; detta då hon tyckte att den sträckning jag ådrog mig i lördags behövde behandlas. Jätterart av Camilla, men det kanske är dags att jag kommer ut och berättar för henne att jag faktiskt inte är någon häst… 😉

När jag ändå är inne på krämpspåret så kan jag nämna att jag sitter här med en ytterst misstänkt borreliainfektion (fästingskrälle!) 🙁 I bland är det väldigt tacksamt att ha en bror som är läkare, för det är skönt att åtminstone slippa boka tid hos doktorn – tycker liksom att jag får nog av så’nt ändå.

I morgon är det onsdag vilket betyder arbete hemifrån, extra mycket närhet till familjens härliga fyrbenta samt ett efterlängtat  besök hos stilige Gandhi 🙂 Min fuxvän är alldeles nyklippt, så jag hoppas att jag inte blir alltför blyg. I mina yngre dagar så blev jag, på fullaste allvar, både blyg och smått förkrossad när min käresta (människo- varianten då) hade klippt sig. Låter det vettigt? Nja, inte helt kanske.

/ Storkelina – lite lätt vingklippt men flyger ändå

I dag diskuterade jag & kollegan Hélèné hur fantastiskt vassa vi är på språk och vilka språkpoliser vi är. En kort stund senare fick jag nedanstående, och även om den kanske inte är alldeles purfärsk (?) så är den rätt bra:

Har du svårt att skilja på substantiv, adjektiv och verb? Inga problem, nu har skolan ändrat sina undervisningsmetoder.
Substantiv är ord som du sätter ’fan’ & ’jävel’ efter: klockfan, gubbjävel, hammarjävel mm.
Adjektiv är ord som du sätter ’skit’ före: skitbra, skitsnygg, skithäftig osv.
Verb är ord som du sätter ’utav helvete’ efter: drack utav helvete, dansade utav helvete, körde utav helvete etc.
Så nu är det skitenkelt för ungjävlarna att lära sig utav helvete 🙂

Jag finns och jag mår utmärkt men det här blir ändå allt för i kväll.  Tjingeling!

/ Storkelina

Jag ska inte skryta alltför mycket och hävda att jag är språkbegåvad (fast det är jag faktiskt 😉 ), men jag kan i alla fall säga att jag är väldigt road av språk – inte minst svenskan. Något som fascinerar mig, och i bland rentav stör mig, är hur människor använder ordet chans på de mest märkliga sätt. Ett exempel: ”Chansen att han dör av sin cancer är 12 procent”. När man pratar om något negativt som skulle kunna inträffa så ska man inte prata om chansen utan risken. Det är däremot helt korrekt att säga till exempel ”chansen att han överlever är dessvärre inte så stor”. I det sistnämnda fallet pratar man fortfarande om något positivt, det vill säga chansen till överlevnad. Att chansen sedan är liten är en helt annan sak än ”ordmissbruket” i det första exemplet…

/ Storkelina – språkpolisen

Varm nyponsoppa, vaniljglass & smarriga mandelbiskvier.

I går hade jag en liten incident med en hästdam (alltså INTE Gandhi) som dansade runt på bakbenen med mig hängandes som en vante i grimskaftet… Till att börja med: När en häst beter sig på det viset så ska man, för sin egen säkerhets skull, släppa den. Jag gjorde inte så, men klarade mig lyckligtvis undan med ömmande finger, armbågsled och rygg. Camilla tyckte hursomhelst att jag behövde tröstas (jag var förstås inte sen att hålla med! 😉 ) så i dag kom hon förbi med barndomsklassikern nyponsoppa, vaniljglass & mandelbiskvier = mums 😛 Om vi bara hade låtit bli att äta upp precis allt hade det varit ännu bättre…

Förutom att umgås med Camilla har jag bland annat ägnat dagen åt att plocka svamp. Det blev inga enorma mängder, men jag fick i alla fall ihop en skaplig hög som så småningom ska bli till en hääärlig trattkantarellsoppa. Under eftermiddagen fick jag även hem en efterlängtad Tommie, som spenderat det mesta av helgen med att vara på kurs i Uppsala. Nu är han dock infångad och i säkert förvar och det är MYCKET TREVLIGT.

Ha det gott så länge, kram på er!

/ Storkelina