Kikade i går på SVT:s program Debatt där man bland annat diskuterade våldet bland fotbollssupportrar, vad politiker och föreningar kan göra för att motverka detta, kostnader för extra polisinsatser m.m. Naturligtvis är det sjukt om ”vanliga” människor ska känna otrygghet när de går och ser en match med familjen, det är oacceptabelt. En av de föreslagna lösningarna på problemet köper jag dock inte, nämligen att fotbollsklubbarna själva skulle stå för de ca 50 miljoner kronor de extrainsatta polisresurserna årligen kostar. Varför? Fotbollen drar, enligt uppgift i gårdagens program, in ca 300 miljoner kronor till staten varje år; således ett överskott på ca 250 miljoner trots de dyrbara polisiära insatserna. Kan inte se vad skillnaden skulle vara mellan samhällets extra kostnader i fotbollssammanhang jämfört med ex.vis kostnader för bevakning av kungahusets medlemmar, artister/publik i samband med stora konserter, statsbesök osv. Det är i alla sammanhang orimligt att begära att den som ”kräver” bevakning själv ska betala kalaset. Precis lika orimligt som att enskilda personer själva skulle behöva betala vad en utryckning från räddningstjänsten faktiskt kostar den dag de behöver hjälp.

Satt och funderade lite på vem jag egentligen är och vem jag har varit. Började även att nysta i mina namn, eftersom jag alltid har identifierat mig mycket med efternamnet Storck. Här följer således lite namnhistoria – kärt barn har som bekant många namn 🙂

Frånd födseln registrerad som (faktiskt inte döpt) Anna Helena Storck. Kallades under bebisstadiet både Nina & Lina, vilket sedermera blev till Lena. Under hela grundskoleperioden kände nästan alla mig som Lena Storck; utom pappa och alla hans vänner som uteslutande kallade mig för Maja, ridinstruktören som kort och gott kallade mig Stork och alla de som ropade Storken eller Storchen (Sällskapsresan…). Under gymnasietiden försökte jag på eget initiativ att anamma namnet Helena, men alltför många kände mig redan som Lena så det sprack ju 🙁 Första pojkvännen hade dock bara läst mitt namn i skolkatalogen, vilket ledde till att hans familj & vänner började kallade mig Helena. En nya era hade tagit sin början, och numera är det nästan ingen (utom brorsan Åke och syrran Kerstins familjer) som kallar mig något annat än Helena.

Icke att förglömma, och i detta sammanhang kanske det allra viktigaste, mitt nuvarande alias Storkelina. Det sistnämnda smeknamnet, som jag tycker klingar rart i munnen, tillkom under mina första år inom travsporten. Först ut och ”mamma” till namnet var kollegan Gunilla – tack för det!

Den 5 februari 2005, på min bröllopsdag, lade jag till mellannamnet Sundström. Att ta bort Storck var aldrig aktuellt – Storck är alltför mycket av mitt jag.

Kramar Nina Lina Anna Helena Maja Lena Sundström Storck (skumt att jag inte drabbats av personlighetsklyvning…)

V75 Åby lördagen den 18 april

Avd 1:      3, 4, 6, 8

Avd 2:      3 Macho Gossip

Avd 3:      2, 9

Avd 4:      2, 4, 9

Avd 5:      5 Korok

Avd 6:      10, 11

Avd 7:      2, 6    

96 rader = 48 kr

Reserver enligt turordning (se ATG:s startlistor eller gratisprogram hos ditt ATG-ombud). Mer info om att spela, se inlägget Veckans Storky Girl den 30 januari 2009.

Forskare vid Tel Aviv University har undersökt 66.000 födslar och konstaterat att pojkfoster löper större risk att ta skada än flickfoster. ”Män är helt enkelt det svagare könet” säger forskaren Marek Glezerman enligt tidskriften  Science Daily. Flickfoster löper större risk att inte växa ordentligt i livmodern eller att födas med sätesbjudning, men trots detta är hälsoriskerna alltså större för de små gossarna. Redan sedan tidigare är det känt ”att män lever kortare liv, är mer mottagliga för infektioner och har sämre chans att uthärda sjukdomar än kvinnor” menar Glezerman vidare. Ett tungt ansvar vilar således på alla stackars kvinnoaxlar; vi måste ständigt värna om våra rara men ack så veka bröder, pojkvänner etc 😉

Om de sista raderna i första stycket av detta inlägg får stå oemotsagda blir jag mycket förvånad 🙂

Bobklippning

För länge sedan, närmare bestämt i mitten av 80-talet, var det väldigt modernt med så kallad etappklippning. Jag, som var i tonåren, tyckte att min då snart 40-åriga mamma behövde piffas upp lite grann. Mitt förslag var etappklippt hår för mamsen, som litade på mig så till den milda grad att hon släppte lös mig med saxen. Att jag tidigare aldrig klippt i annat än papper spelade mindre roll… Glatt påbörjade jag således klippningen med att lyfta upp allt det övre håret och klippa rakt av. Hm, vad svårt det blev att klippa etapper av hår som redan låg på golvet 🙁 Mamma, som nu fick tillgång till en spegel, tyckte att det var dags att avbryta projektet medan det ännu fanns något hår kvar. Sårad och lite skamsen lade jag i från mig saxen.

Dagen därpå gick min fåfänga och tidigare långhåriga mamma till jobbet och blev utstirrad förstås. Senare samma dag var det dags för ett frisörbesök (undrar varför?). Frisören, som var en vänlig själ, försökte uppmuntra mamma och sade att ”det ser ut som början till en bobklippning”. Mammas nya frisyr blev sedermera en ”bob” och faktiskt början på en ny era – den utan min långhåriga mamma.

Bruneis flagga

Nu har jag surfat runt på en av våra stora kvällstidningars nätupplagor igen. Har svårt att motstå alla dess webtester och har därför gjort ett helt gäng. Resultaten? Jag är inte hypokondriker, har en schysst IQ, dricker inte för mycket alkohol, är värdelös på olika (mystiska) nationers flaggor med mera. Himla intressant, snacka om ökad självkännedom 😉

Okänd rumstyp på Hotel Hellsten

Lördagen den 16 maj spelar eminenta Peter Murphy’s Carver Combo kl: 20.00 på Hotel Hellsten, Luntmakargatan 68 i Stockholm. Om du inte gjort det tidigare, gå in och tjuvlyssna på bandet via http://www.myspace.com/petermurphyscarvercombo 

För den som är sugen på att sova kvar på hotellet ( inte i baren alltså 😉 ) kostar ett enkelrum 1.190 kr och ett dubbelrum för 2 personer 1.590 kr aktuell kväll/natt. 12 av 78 rum har kakelugn, låter inte så tokigt tillsammans med en renfäll & trevligt sällskap 🙂

Har nu haft tid att smälta den gångna säsongen en smula, både vad gäller SSK:s framgång i kvalserien, Leksands missade elitserieplats ( 🙂 ) och Färjestads SM-guld. Förr tyckte jag att det var dött och trist under den hockeyfria delen av året – nu tycker jag mest att det är befriande skönt. Ingen oro (utom för att förlora favoritspelare då’ra…) och ingen press = rena semestern. Förvisso så pågår Silly Season (tid mellan säsongerna då transferfönstret är öppet) för fullt, men själv kan jag inte göra annat än att vänta in resultatet av årets lagbygge. Blir spännande till hösten, men för ett tag ska både jag och alla sargade hockeyhjältar ta ett välförtjänt uppehåll.

So Long / Hockey-Lina

Alltfler högskolor inför anonyma tentor för att motverka diskriminering vid rättning. Är du anonym blir ”rättaren” tvungen att bortse från faktorer som ex.vis kön, sexuell läggning, religion, politiska åsikter eller att han/hon helt enkelt inte gillar provskrivaren. Detta är säkert jättebra, om än lite opraktiskt.

Har funderat vidare kring detta med risk för diskriminering i olika sammanhang och kommit fram till följande: Anonymitet borde vara en självklar rättighet när man söker jobb, löneförhandlar eller går på sin första date. Tänk vad orättvist det kan bli vid löneförhandlingen om chefen ogillar dig. Faktum är att man borde få vara anonym även hos tandläkaren; han/hon kanske tycker du är ful & dum = risk för högre prisbild… Och när det kommer till kärlek ska vi naturligtvis alltid kräva fullständig anonymitet, för vad orättvist det skulle bli om X gillar tjejer och du själv är kille osv osv. Nä, nu överdrev jag nog lite igen 😉

Allvarligt talat: Vill betona att jag inte tycker att det är ok att diskriminera någon p g a etnisk bakgrund eller annat. Så länge vi tillåts vara individer, med diverse olikheter, kommer det dock också att finnas människor som känner sig diskriminerade. Själv föredrar jag, trots allt, en och annan orättvisa framför en ansiktslös tillvaro med en streckkod på bröstet. Sist men inte minst tror jag att att vi borde vara lite mer restriktiva vid användning av orden diskriminering och kränkning, för de missbrukas ständigt och kommer slutligen att förlora sin egentliga innebörd.