Vårt hem och vår tomt har i dessa tillbyggnadstider frekventa besök av diverse gästarbetare, och då handlar det först och främst om Danne som är så snäll och hjälpsam att man nästan skäms. Jag vet faktiskt inte hur vi ska kunna tacka honom…

Själv gör jag av naturliga skäl, det vill säga på grund av fysiska tillkortakommanden, inte alltför många byggarknop MEN jag gör i alla fall mitt bästa vid spisen. I dag blidde det köttfärsbiffar i rosépepparsås & råstekt potatis, och det funkade helt klart 😛

Nu ska jag strax krypa till kojs, men först ett STORT och varmt tack till alla våra hjälpsamma familjemedlemmar & vänner, ni är guld värda! Och sist men inte minst, Tommie är min allra bästa varje-dag-hjälte 🙂

Jejje kör en handpåläggning medan Danne & Tommie kör jordborr.

Jejje & Rocky, våra grannbusar.

Gårdagens ”jobblunch” intogs tillsammans med sex arbetskamrater vid kollegan Annicas underbara kolonistuga i Bromma. Såå otroligt mysigt, och en helt fantastisk miljö endast ett stenkast från såväl jobbet som tätbebyggda områden. I like! 🙂 😛

Stugägarinnan Annica till vänster följt av Christina & Janne samt sist men inte minst: Gunilla (tyvärr med ryggen mot kameran…).

Kristina & Janne hade vänligheten att posera framför kameran.

Jag har aldrig sett min finaste Bus så rädd som igår eftermiddag, då bygden drabbades av den häftigaste hagelstorm jag kan minnas. Själv trodde jag först att någon kastade stora stenar på huset, och vad Bus trodde kan jag ju förstås bara spekulera i. Att hon kom springande in i huset i absolut toppfart, för att sedermera kasta sig in under sängen och ligga och trycka i timmar, vet jag dock alldeles säkert. Jisses så rädd hon måste ha varit 🙁

Som kontrast till gårdagens oväder (jo, det åskade också…) så har denna tisdag enkom bjudit på strålande solsken. Och trots att tiden fram till kl 14 spenderades med a) sovmorgon och b) förvärvsarbete hemma från stugan så hann jag få fullt tillräckligt av både svett och värme. Sommar kallas det visst 😉

Nu ska jag ägna kvällen åt att bli av med rådande huvudvärk (vätskebrist?) och samla kraft inför morgondagens jobb. Ha det gott så länge!

/ Storkelina

En vy från eftermiddagens promenad.

På denna bild skymtar den ofta omskrivna granngården Annelund.

Den här raksträckan känns oändlig när man är både trött och varm…

De senaste dagarna har varit fulla av aktiviteter, och bland annat så hade vi nationaldagsmys med första spadtagen till nya husgrunden. Ett antal underbara och hjälpsamma familjemedlemmar & ett stycke granne var på plats och kämpade medan diskbråcket & tennisarmbågen (värdparet då’ra) tyvärr fick nöja sig med att titta på. Vilka fantastiska medmänniskor vi har!

När det hade grävts klart så var det dags för gemensam promenad, och då fick vi se Catla klippa den största åkersork jag någonsin sett. Det var ju dock inte bara Catlas mun som skulle mättas, så avslutningsvis så blidde det även mat & dryck tillsammans brorsan Åke, Jenny, Sebbe, Danne, Matte & Christian. Mycket trevligt 🙂

Utöver nämnt nationaldagsfirande så har veckan även bjudit på studier, diverse hemlighetsmakeri (det ni 😉 ) samt besök i form av Christian & Dick som inte helt oväntat körde Tv-spel med Tommie.

Ett antal fantastiska gästarbetare och så den för dagen overksamme Tommie med tennisarmbågen…

Tennisarmbåge eller ej, men att instruera Sebbe så att vi fick…

… gräsmattan klippt funkade i alla fall finfint.

Bus ligger och myser på sin nya ”solsäng”.

Efter den senaste tidens krig mot ett envist och symptomgivande diskbråck så var det i dag dags för förvärvsarbete i Hästsportens Hus. På ett sätt mycket trevligt, men dessvärre så var kroppen inte alls så fräsch som jag hade tänkt mig = hemfärd redan vid lunchtid 🙁 Bara att komma igen och hoppas på bättre tur nästa vecka!

Vi har nu haft ödlan Ömer med tillhörande terrarium i 1 år och 8 månader, och fram tills i fredags hade kissen Bus hoppat upp på terrariet NOLL gånger. Efter fredagens premiärbesök på Ömers enkla boning så har det dock blivit ett rejält antal efterföljande för jodå, den varma och sköna lysrampen är ju heeelt underbar att ligga på. Enligt Bus alltså. 😉

På fredag räknar vi med (inte så värst mycket jag då…) att ta de första spadtagen för grunden till den blivande tillbyggnaden. Själv saknar jag ju tyvärr den fysiska förmågan att bidra till arbetet, men jag ska i alla fall försöka se till att de grävande grabbarna får lite mat & dryck. Spännande, på alla punkter 😛

/ Storkelina

Jag, Tommie & lilla Catla lyckades fastna på samma bild när bästa Maria Melander höll i kameran.

Under den tid jag har varit justerad av diskbråcket så har jag bloggat ytterst lite, och detta helt enkelt för att jag har försökt minimera tiden vid datorn. Hursomhelst, jag har stadigt blivit bättre och bättre och jag räknar iskallt med att snaaart vara tillbaka i hyfsat normal form 🙂

Gårdagens spenderades i Ånnaboda strax utanför Örebro där det var dags för årets upplaga av Boston Show. Inte heller denna gång var jag i fysisk form för att själv visa Catla, men detta löste sig denna gång tack vare uppfödaren Ann-Britt. Utöver en massa tjusiga hundar så träffade vi också många trevliga tvåbenta, och tillsammans med dessa så avnjöt vi under kvällen en buffé. Slutligen styrde Tommie bilen hemåt, och jag kan lova att vi var tre trötta själar som mitt i natten drällde in hos kissen Bus

I dag har det mestadels blivit hemmets lugna vrå, men vi svängde även förbi Danne & lilla Alicia i deras nyinköpta hus. En superfin stuga med massor av potential (fint redan nu) och dessutom en underbar tomt. Inte tokigt alls!

/ Storkelina

Hemsnickrad presentlåda, som sedermera piffades upp med ett presentkort.

Jag är fortfarande inte på topp, men diskbråcket verkar läka ut fint och jag blir bättre och bättre dag för dag (peppar, peppar). I lördags kunde jag & Tommie till och med närvara vid min kusin Lottas 50-årsfirande, och det var betydligt mer än vad jag hade grejat för bara nå’n vecka sedan 🙂 Det var dessutom en supertrevlig tillställning som bjöd på en massa god mat såväl som många kära återseenden, härligt!

Annars rullar det på i sakta mak med läkarbesök på onsdag och hundutställning på lördag (lär inte kunna visa Catla själv dock). Allra finaste kissen Bus förgyller tillvaron (hm…) med en och annan hemplockad mus, medan myskankorna letar efter de mördar-sniglar som fortfarande lyser med sin frånvaro. Jag & Tommie är naturligtvis mycket tacksamma över det sistnämnda, för nu kan vi ju i stället hyra ut våra snigeljägare per timme och därmed tjäna storkovan. Eller nå’t 😉

Nu ska jag börja fundera på sänggång, så ha det gott tills vi hörs igen.

/ Storkelina

Jag har gjort det förr och jag gör det igen, det vill säga förundras över att vi människor har bestämt att maskrosor är oönskat ogräs. Varför är vi så märkliga?! Varför tycker vi alltid (eller åtminstone ofta!) att det som är vanligt är fult, att det som är ”lagom” ovanligt är vackert och återigen: Att det som är väldigt udda är skrämmande? Så skumt… Många blir saliga av lycka över en liten tussilago, men det är ytterst få som ger ifrån sig glädjetjut över maskrosor. Om maskrosorna hade varit rariteter och alla människor hade sett ut som Angelina Jolie & Brad Pitt (eller andra skönhetsideal), ja då hade det helt säkert varit omvända världen. På sitt sätt är det sorgligt att vi så sällan uppskattar det som vi har mängder av i vår omgivning, men jag har i alla fall fått ett litet uppvaknande = ääälskar maskrosorna som färgglada glädjespridare 🙂

I lördags hade vi besök av vår vän Stolle, och Catla var förstås inte sen att ta chansen till lite extramys.

Så här i diskbråckstider så är det ju inte överdrivet mycket aktivitet här hemma, men jag kan i alla fall konstatera att det sakta men säkert verkar gå åt rätt håll 🙂 Jag är halt och lytt, ryggen värker stundtals något rent grönjä*ligt och det är fortfarande jättejobbigt att sitta MEN jag kan vara uppe och röra mig utan att skrika hela tiden = I like!

Någon elitloppshelg på Solvalla blir det tyvärr icke, men hundutställning med Catla ska jag med lite hjälp av reserv-handlern Vickan lyckas få till. Att trippa runt i ringen själv är det dock inte tal om, för i nuvarande skick skulle jag näppeligen göra fröken Catla någon rättvisa…

Fredagens besök av huggormen Huggis verkar ha varit en engångsföreteelse (peppar, peppar) och det tackar vi ju för. Inte roligt alls med så’na där små gynnare när man som jag & Tommie har hund & katt. Usch!

/ Storkelina – övningssittaren 😉