Köttbullar på ynka 600 gram köttfärs att jämföra med tidigare års 1½ kg dito. 😛

Under gårdagen så insåg jag lite halvplötsligt att jag & Tommie hade massor att göra, och inte minst att handla. Tack vare världens mest underbara och effektiva make så löste sig dock det hela tämligen smärtfritt, åtminstone för mig. Stackars Tommie däremot har farit runt som ett skållat troll i allehanda butiker, och jag är oändligt tacksam.

Annars så är köttbullarna klara (går lite fortare numera när vi inte är 12-14 personer hemma hos oss…), skinkan ska strax griljeras och soffan ser härligt inbjudande ut. Inte tokigt alls faktiskt! 🙂

/ Storkelina

Sitter här och blir nästan lite full i skratt över hur naiv jag kan vara emellanåt. Det är flera stycken som har frågat om jag har koll på allt inför julen, och om ”julstressen” har infunnit sig än. Vad jag har svarat? Jodå, lite lätt kaxigt så har jag sagt att det är huuur lugnt som helst för att jag har så otroligt lite att fixa (inget julfirande hemma, inga egna barn osv). Haha, lustigt hur det kan vara för NU har jag ju kommit på att jag/vi faktiskt har massor att ordna med. Och att även om julafton ska firas hos finaste familjen Daniel, Maria & Alicia så vill vi ju ha liiite julmat här hemma också. Stackars Tommie, han har det inte lätt med en så’n virrpanna till fru 😉

Årets julklappar från arbetsgivarna var verkligen fantastiskt fina och precis i min smak 🙂 Tommie fick helt underbara handdukar (kräver dock nytt badrum pronto för att komma till sin rätt…), och även jag fick några riktiga finklappar (avslöjar inte innehållet av hänsyn till eventuella tålmodigt väntande kollegor). Det är i alla fall himla kul när det blir så otroligt lyckat, och jag vill därför rikta ett STORT och varmt tack till de kompetenta klappväljarna på såväl Svensk Travsport som Expresservice.

Sist men inte minst: Det som glädjer mig allra mest inför julen är att min älskade mamma, som dessvärre blev riktigt dålig för någon vecka sedan, förväntas skrivas ut från sjukhuset och kan fira julen med barn och barnbarn. Underbart skönt!

/ Storkelina

Medan Tommie & Crippa sitter bänkade framför TV-spelet så sitter jag och grejar lite med gamla bilder. Varsågoda!

En underbar bild på kissen Bus som yngling.

Här tyr sig Bus (fortfarande ungkatt) till grannvovven Rocky. Myyys!

Här har några av mina foton fått en nååågot mera konstnärlig touch 😉 Till min hjälp hade jag programmet paint.net 🙂

Anka & människa.

Katt i vila.

På jakt.

Skräckens käftar. 😉

För första gången i mitt liv så har jag inte skickat ett enda julkort i pappersformat (jag tänker ju på miljön… eller nå’t! 😉 ), så ni får hålla till godo med denna digitala variant 🙂 Ha det fint, alla!

/ Storkelina

I somras bytte jag telefonnummer, och även om mitt gamla abonnemang finns kvar så finns det ingen lur kopplad till det. Naturligtvis så skickade jag också meddelande om det nya numret till samtliga mina kontakter, MEN trots detta så har det visat sig vara ett antal personer som fortsätter att lämna meddelanden och sms:a till det gamla. Ett tips: Använd det ”nya” numret (börjar med 0763) så kanske jag svarar också 😉

/ Storkelina

Någon listig rackare som kan lista ut vad bilden visar?!

Helgen har varit finfin med en hel del sömn, en massa vettigt uträttat och trevligt umgänge. I går kväll blev jag & Tommie bjudna på en härlig middag som utgjordes av nötstek, västerbottenpuré & en utomordentligt smakrik gräddsås 😛 Tack snälla Christian & Jejje (framför allt Jejje som högst sannolikt var hjärnan bakom måltiden 😉 ).

I eftermiddags blev det en trevlig fikastund med fyra av fem ur Rävsvads-ligan. Som tur var så vet de att det sällan finns nå’t fikabröd i den här kojan, och därmed hade de den goda smaken att ta med sig eget (jo, jag fick också smaka 🙂 ). Tackelitack för det!

Nu ska en trött lantis strax krypa till kojs, så natti natti…

/ Storkelina 

Grannen Jejje pluggar, och helt nyligen så fördjupade hon sig i en massa intressant statistik. I går hade hon vänligheten att dela med sig av sina studier, och detta i form av en  MYCKET intressant historia om hur barnafödandet i Amerika hade ökat lavinartat när stocken härjade (?!). Hm, liiiite märkligt lät det ju och mycket riktigt: Vad hon egentligen försökte beskriva var historien bakom bilden ovan, något som kan antas härröra från det faktum att när storken häckade (alltså inte när stocken härjade…) så ökade barnafödandet i USA markant. Skojsigt värre, och Jejje hade naturligtvis inte alls varit framme och tullat på ölpavorna 😉

/ Storkelina –  idag med en anekdot ur vardagen

En gång för lääänge, länge sedan var jag liten och tämligen oförstående. Och dessutom så var jag nästan alltid kladdig och slabbig som på bilden nedan…

Allt eftersom tiden gick så blev jag både större och förståndigare. Under de nio första skolåren så var jag faktiskt så’n där ”bäst-i-klassen-pluggis”, åtminstone på papperet (egentligen var jag ju störtcool 😉 ).

Under gymasiet så var jag till att börja med fortsatt duktig, men efter två årskurser (av tre) på den naturvetenskapliga linjen så fick jag annat skojsigt att göra. Jodå, jag blidde kär + flyttade hemifrån (jag och dåvarande pojkvännen råkade liksom få ett hus) OCH avslutade därmed gymnasiet i förtid. Dessbättre så hade min skola tillämpat en något annorlunda undervisningsform, så kallad koncentrationsundervisning, och detta medförde att jag trots allt hade en drös med slutbetyg (ex.vis så hade den 3-åriga matematiken, engelskan, franskan etc avverkats på blott två läsår). Sedermera så kompletterade jag även på komvux, men därefter blev det ett lååångt och ännu pågående studieuppehåll…

Efter att i många år ha jobbat med min hobby, samt prioriterat mjuka värden som kärlek och andra livskvalitetsparametrar, så fick jag i höstas ett ryck: Här skulle minsann pluggas! Sökte därmed en högskoleutbildning, och idag skulle äntligen antagningsbeskedet komma. Nå’n som kan gissa hur svettig jag blev igår när jag såg nedanstående?!

Och är det nå’n som kan lista ut hur lycklig jag blev i eftermiddags när jag fick följande besked?

Tjoho, NU är jag grymt nöjd och sååå taggad 🙂

/ Storkelina – snart tillbaka vid skolbänken

P.S. Efter avslutat ekonomprogram så har jag en ekonomie kand, kan kalla mig revisor och planerar att nischa in mig på skogs- och jordbruksfastigheter samt hästföretagande. Känns logiskt på nå’t vis! D.S.

I eftermiddags blev jag så glad för min älskade mammas skull (och därmed även min egen!) att jag tog Catla i släptåg och knallade över till granngården för att fira. Okej, det blev ingen skumpa men väl några skvättar glögg och trevligt sällskap. Tack, Jejje! 😛

I morgon är det äntligen dags för den magnetröntgen (eller magnetkamera som proffsen säger 😉 ) av ländryggen som jag väntat på sedan i våras. Min heeelt underbare reumatolog på Akademiska Sjukhuset i Uppsala är den första läkare som verkligen har lyssnat på mig, och därmed ska det ställe där jag haft kronisk smärta sedan år 2000 äntligen undersökas ordentligt. Jag pratar om vad jag till vardags kallar ”rumpryggen”= sacroiliacalederna. Man kan tydligen ha en kronisk inflammation där, så kallad sacroilit, som faktiskt går att behandla. Åååh vad underbart det vore om det går att få bukt med ryggskrället! Och jag looovar att i så’nt fall inte vara det minsta bitter att över att det tagit nästan 14 år att få diagnosen…

Nu ska jag försöka koppla av en stund innan det är dags för tidig sänggång inför morgondagens bravader i Stockholm (läs jobb + röntgen 🙂 ). Ha det fint så länge!

/ Storkelina – från en skog nära (?) dig

Sötaste Rocky sedd uppifrån, det vill säga med huvudet i mitt knä (eller skrev om man ska vara nogräknad…).

Tommie fick ingen glögg, men han var ändå varmt välkommen att hämta såväl maka som hund.