Under några dagar har jag haft det riktigt tungt med intensiv värk och begränsad rörlighet (jooo, även fast Tommie har det värre!). Då vi sedan länge var bortbjudna till Jonas & Ngozis ”nya” landställe, och då vi dessutom redan varit tvungna att avboka en gång tidigare, så samlade jag dock kraft = jag, Tommie & Catla packade in oss i bilen och åkte mot Roslagen. Några glas rosévin gjorde susen mot smärtan (åtminstone tillfälligt…), och det var mycket glädjande då jag på så vis fick en jättetrevlig kväll i goda vänners lag 🙂 Tack snälla Jonas & Ngozi!

I morse så var det dessvärre riktigt illa med kroppen, och utöver att det kändes som att nacken skulle ramla av så hade till och med fingerlederna svällt upp (ledinflammationer/ reumatisk problematik som drabbar psoriatiker). Hur värdelöst är inte det?!? Jag blir sååå trött på mig själv i bland 🙁 Om jag ska försöka se nå’t positivt med det hela, och det måste jag ju, så har det dock gett mig en kick i rätt riktning. Har precis kollat upp att Reumatikerföreningen i Tierp har en hel del aktiviteter, bland annat gympa i varmvatten-bassäng. DET vore faktiskt nå’t för en sargad kropp att återuppta – körde för fullt med det tills jag blev osams med vattnet i sambands med pappas olycka och bortgång 2004…

Bilderna nedan är inte många, men ändå: Håll till godo!

Chrille står redo med kameran, och bakom honom har vi Conny (Jonas pappa).

Längst till vänster står Tommie och hänger på sina kryckor, och sedan har vi Jonas, Conny, Ylwa & värdinnan Ngozi.

Mat fanns det i massor (merparten av köttet är inte ens med i bild!) och gott smakade den. 😛

I dag blev det en välbehövlig promenad för en stel kropp, och på vägen fann vi härlig svalka.

I dag har jag jobbat hemifrån, men utöver det så har jag faktiskt inte gjort ett dyft. Både Tommie & jag var i stort behov av en vilodag – Tommie efter att ha spenderat en lååång och ansträngande tisdag i Uppsala (bland annat för återbesök på Akademiska sjukhuset) och jag på grund av värk och allmän utmattning. Skönt var det hursomhelst!

Utöver arbete och vila så har jag också spånat lite på ett eventuellt 40-årsfirande för Tommie, som fyller i augisti. Hittills så har min käre make varit ytterst tydlig med att han INTE vill ha nå’t partaj, men jag inbillar mig att jag nu anar en liiiiten attitydförändring. Förvisso så kanske det bara beror på att han behöver mig lite extra i dessa dagar och därmed försöker blidka mig, men jag smider förstås medan järnet är varmt. Eller åtminstone lite småljummet 😉

Nedan följer ett par bilder på hemmets små mjukisdjur = Bus i sin bädd på en bänk med utsikt och Catla i en korgstol. Tänk att jag blir lika glad varje gång jag ser dessa underbara sötnosar!

I dag har jag:

• Förvärvsarbetat hemifrån.
• Premiärhandlat hos Östervåla Byggvaror. Jag & Tommie tänkte att vi gärna kunde betala lite extra för att stödja ortens företagare, men i stället blev det oväntat billigt! 🙂
• Varit på biblioteket i Våla för att ladda upp med böcker till hemmets sjukling. Det blidde Per-Anders Fogelströms stadsserie (bara för andra gången till skillnad från exempelvis Röde Orm som plöjts igenom en 5-6 gånger… 😉 ).
• Haft (och har 🙁 ) en intensiv värk i bäckenleder/ryggslut, armbågar och ett stycke axel.
• Ätit färsk pasta, ädelostsås & valnötter 😛

I morgon ska jag:

• Förhoppningsvis vara i tillräckligt gott skick för att ta mig till Stockholm och jobba!

Nu ska jag:

• Krypa till kojs och mysa med några fackböcker som lånats hem från bibblan (det var läääänge sedan det hände). Natti natt!

/ Storkelina

Tommie blir bättre och bättre efter sin incident med den olycksaliga yxan, och DET är förstås vääääldigt skönt. När han tar av sig gipset (snacka om nymodigheter!) för att träna fotleden blir det dock värre, för då gör det uppenbarligen riktigt jä*la ont 🙁 Gissar att min käre make helt enkelt får försöka skynda långsamt – han har ju trots allt både en så kallad öppen fraktur och skadad muskel…

I fredags kväll fick vi oväntat men mycket välkommet besök. Det var Catlas moster Bessies husse (hänger ni fortfarande med?! 😉 ) som svängde förbi med choklad & annat gotter till sjuklingen här hemma. Vilken omtanke och vilken alldeles underbart rar 26-årig gosse 🙂

Utöver ovannämnd gäst så hade vi, som tidigare nämnts, tikarna Sally & Fenja här över fredagen och lördagen. De två var superduktiga, och det blev en hel del lek och nyttig träning för vår lilla Catla. Även Annelunds-vovvarna Rocky & Smula var förbi en sväng med matte Jennifer, och då liknade det rena hunddagiset här hemma. Vad coola kissen Bus tyckte?! Det får bilden nedan beskriva.

/ Storkelina – stolt matte & äkta maka

Den sylvassa och vidriga yxan som snart ska begravas…

Tommies ben, tillfälligt utan gips men med ett rejält bandage. Faktiskt så att man undrar hur det gigantiska såret ska kunna läka där under…

Tommie med Catla, som tar ett STORT ansvar för sin ”vingklippta” husse.

Johannes (Bessies husse) & Catla hade ett ordentligt puss- och kramkalas.

Sally (längst bak) & dottern Fenja var rena och fina när de kom, men efter att ha badat i vår stora och skitiga vattenpöl så var det värre…

Gääääsp! Bus tog förstås hundinvasionen med ro.

Finfina Rävsvads-tjejen Sally sommaren 2012.

Efter Tommies incident med yxan har det varit minst sagt rörigt, så den här veckan har det inte blivit något jobb i Stockholm. Dels har jag varit mentalt utmattad (rejäl chock tar på krafterna 🙁 ), och dessutom så har jag haft föga lust att lämna min hjälplöse make ensam. Nå’n som kan gissa hur mycket jag uppskattar den oerhörda förmånen att få jobba hemifrån en så’n här gång (i dag/kväll 10-14 samt 16-20)?! Att ta ut semesterdagar hade ju känts mindre lustigt…

Det är inte ofta jag bakar, men i går kände jag plötsligt ett brinnande behov. Kanske fyllde det hela nå’t terapeutiskt syfte, vad vet jag?! Hursomhelst, något som blev riktigt gott var de citron- och kokosknutar jag hittade recept på i Allers för ett tag sedan. Typ kanelbullar, men utan kanel & socker då’ra (citron & kokos i stället) = mums! 😛

I morgon får vi lurvigt främmande, nämligen Rävsvads-vovvarna Sally & Fenja. De tu ska spendera natten på Pensionat Paradiset och är förstås hjärtligt välkomna 🙂 Vad Bus tycker om det hela? Det återstår förstås att se, men rädd för hundar är hon definitivt inte. Man kan snarare säga att hon är lite olika mycket intresserad av dem beroende på färg, form och sätt. Spännande!

Nu är det strax natti natti för en trött en, så ha det gott!

/ Storkelina

Den 7 maj blev Rävsvads-kissen Siri mamma för andra gången = tre små sötnosar fick se dagens ljus. Själv träffade jag de bedårande varelserna för första gången i dag, det vill säga två veckor gamla och sååå ljuvliga 🙂 Rörliga bilder på den stolta modern och hennes småttingar ser du genom att klicka på den lila länken nedan:

Siri & kattungarna

/ Storkelina – grannen

Något oväntat men glädjande nog så kom Tommie hem redan i går – mycket trött och med en hel arsenal av smärtstillande och antibiotika. Det var hursomhelst SÅ skönt att ha honom på plats igen, och varken jag & eller Catla vek en tum från hans sida 🙂 Nattsömnen blev det dock lite sisådär med, för dels var jag rädd att göra illa Tommie och dessutom så vaknade han och skrek (lite lagom högt alltså) eller kved av smärta. Tufft att behöva se/höra den man älskar må på det viset 🙁

Eftersom Tommie kom hem redan i går, och inte i dag som väntat, så hade jag planerat att jobba i Stockholm efter morgonens undersökning hos reumatologen. Så blidde dock inte fallet, för efter doktorns grundliga undersökning var jag ordentligt mör. Jag förstår inte varför det alltid ska bli så?! Det är som att man, bara genom att trycka på några få ömma punkter, sätter i gång en kedjereaktion av smärta. Fast vid närmare eftertanke: Jag tror att jag struntar i att diskutera smärta. Just nu så känns det mera som min käre makes gren…

Dagens varma tack till:

• Grannarna Jejje & Christian, de jourhavande killarna från Räddningstjänsten Sala-Heby, Benjamin & Sonja från Tierps Ambulansstation samt sjuksköterskan Daniel & övrig personal på Akademiska Sjukhusets ortopedakut. Ni var alla sååå underbara i samband medTommies olyckshändelse.
• Christian för skjutsen till mitt eget läkarbesök i Uppsala i morse.
• Cicci för hämtning i Våla efter nämnt läkarbesök samt fika och pratstund i hemmet.
• Jejje, Christian, Cicci & Mats för erbjudanden om hjälp med allehanda praktiska ting såsom skjuts, handling, hundvakteri etc. Ni är ovärderliga!!!

/ Storkelina – som bekant boende i obygden utan körkort (mindre fiffigt i dessa dagar)

Catla har i det närmaste punktmarkerat sin saknade husse, och…

… inte minst så håller hon koll på hans sargade ben.

I dag fyller du 2 år, älskade lilla Bus. Du är den finaste, vänaste, goaste & tålmodigaste kisse jag har träffat och vi är SÅ glada att du finns hos oss och förgyller våran tillvaro.

/ Husse & matte

På Akademiska sjukhuset i Uppsala har min älskade Tommie fått ett fantastiskt omhändertagande.

Gårdagen var dessvärre dramatisk värre. Under pågående vedhuggning så fick Tommie träff på en stor kvist varpå yxan ändrade riktning och satte sig (med full kraft…) i smalbenet. Rejält chockad så ringde jag efter ambulans, och samtidigt som jag pratade med larmcentralen så hade jag sinnesnärvaro nog att ringa grannen från en annan lur. Jejje, som nu har avverkat två år på sin sjuksköterskeutbildning, hörde mitt pågående samtal och det tog sedan inte mer än en minut innan hon & Christian var på plats. För att stoppa blodflödet så lade Jejje ett tryckförband, och det dröjde därefter inte länge innan både räddningstjänst (från Östervåla) och ambulans (från Tierp) hade anlänt.

Efter ett par timmar på Akademiska sjukhuset i Uppsala stod det sedermera klart att Tommie, utöver det 15 cm långa och djupa köttsåret, hade en fraktur på fibula. I klartext så betyder detta att han hade huggit av sig vadbenet (!), och det krävdes senare också en operation för att säkerställa att inga senor eller muskler var skadade och behövde sys ihop. Jisses, vilken pärs det har varit och fortfarande är 🙁

/ Trött äkta maka

Någon som upplever att Camilla (stilige Gandhis matte) inte figurerar här i samma utsträckning som förr? Jodå, det är helt riktigt MEN det beror inte på att vi på något vis är osams eller plötsligt tycker extremt illa om varandra. Nix, verkligheten är så enkel som att a) jag är lika körkortslös, orörlig och hemmasittande som vanligt samt b) Camilla är föräldraledig (jobbar alltså inte längre nästgårds…) och hade dessutom oskicket att ta med sig Gandhi när hon skaffade eget stall i Buckarby ett par mil härifrån. Lägg därtill att hon är småbarnsförälder så är saken glasklar = Camilla har liiite annat att pyssla med än att köra i skytteltrafik till Hindersbo. Ja ja, jag vet att det låter jättekonstigt men det är faktiskt sant 😉 Och det var därmed desto roligare i går när både Camilla & Vera svängde förbi för lite gemensamma eftermiddagsaktiviteter 🙂

I dag har jag ägnat mig åt att jobba i Stockholm, kollat på ett travlopp med Jejje (en av regionens aktiva körde storlopp på Åby i Göteborg) samt i största allmänhet haft en bra dag. Sist men inte minst så har jag, liksom alla andra dagar, pratat med min underbara mamma och det är alltid lika skönt. Jag gör verkligen allt jag kan för att suga åt mig av hennes enorma klokskap som bara blir större och större ju tuffare prövningar tillvaron har att erbjuda. Beundransvärt!

/ Storkelina – vännen & dottern

Catla håller koll på Vera medan…

… Vera nöjer sig med att hålla sitt grässtrå rätt i munnen. 😛