Dagens hemfärd från jobbet började så smidigt så = skjuts med kollegan Ylwa till Ulriksdals pendeltågsstation. Sedan dröjde det dock inte länge förrän Markoolios gamla dänga Åka pendeltåg började mala i mitt inre. För den som behöver friska upp minnet så fanns följande rader med i texten: ”Ååhh åka pendeltåg, jag är en loser babe, jag har inget körtkort”. Och jo, jag kände mig verkligen som en  förlorare när jag spenderade 18 minuter upptryckt mellan två skapligt svettiga herrar och till tonerna av ett tröstlöst och ilsket tjutande litet barn. Trivsamt? Nä.

När jag äntligen kom till Upplands Väsby var Upptåget till Tierp försenat, men vad gjorde väl det?! I princip vadsomhelst hade varit bättre än den nyss genomlidna tåg- resan. Upptåget var dessutom bara fördröjt med 8 minuter, så snaaart skulle jag få sätta mig ner och koppla av en timme. Mycket riktigt så fick jag också en sittplats, men det var knappt ska jag säga och först efter att ha blivit halvt nertrampad av alla hänsynslösa människor som var och en verkade ha målsättningen att bli först med att kliva på tåget. Jisses, det är ju nästan sjukt hur folk beter sig! Att det bara hade stört mig en tiondel så mycket om jag inte hade varit dödstrött (första arbetsdagen efter julledighet) är en helt annan sak 😉

När jag väl kom till Tierp så var Tommie på plats för att hämta mig, och jag kan lova att det finns få saker som slår att se hans vänliga (och vackra!) ansikte när man är trött och utarbetad. I alla fall för min del

/ Storkelina – den beresta

P.S. Kommentarerna till gårdagens inlägg värmde MASSOR. D.S.

Under min ledighet så saknade jag helt lust att blogga – kanske för att jag hade en massa annat trevligt att pyssla med?! 🙂 Hursomhelst, det var faktiskt så illa att jag tänkte lägga ner bloggen (nu igen! 😉 ). Men icke då, här är jag nu och i bästa fall hittar jag snart gnistan också. Att skriva med noll känsla blir ju dessvärre sällan särskilt bra.

Häromdagen hade lilla Bus väldigt kul med en påse. Hon kröp in i den, hon undersökte den och kom så småningom på att den var ett helt perfekt gömställe. Stackars Teo fattade ingenting när plastpåsen på golvet plötsligt hade fått liv… Jejjes fina bilder följer:

Här var det öppet, men...

... nu är butiken stängd!

Som ni kanske har märkt så innebär jobbledigt i viss mån även bloggledigt, men här kommer i alla fall ett litet inspel 🙂

I går fick jag, Teo & Bus (Tommie jobbade…) besök av min mamma, Åke & lille Sebbe. De hade med sig baguetter och rökt skinka och det fikades, pratades samt spelades spel = jättemysigt! Avslutningsvis fick jag dessutom skjuts till stallet, och det var ju inte heller fel.

Hos Gandhi blidde det promenad, och då passade jag på att riktigt utforska omgivningarna. Har således hittat nya, spännande ridvägar som bara måste testas – i bästa fall utan att jag rider vilse 😉 Lokalsinnet är ju dessvärre nästan lika med noll…

I dag tar jag det lugnt och försöker samla i hop mig efter en i princip sömnlös natt (hade ont, ont 🙁 ). Nöjer mig alltså med att kela med mina ludna sötnosar (exklusive Tommie, som inte är hemma) och att se till att tomtens alla fåglar har det gott. Inte tokigt alls faktiskt!

Mamma beundrar Sebbes konstnärliga sida.

Åke gör sig redo för den lååånga (allt är relativt!) vägen hem.

Nypromenerad och REN Gandhi står och är dekorativ.

Matte, var är du?! Jag saknar ju dig…

De senaste åren har jag & Tommie valt att spendera julafton på tu man hand och med alldeles vanlig mat – i stället har vi varit ute och käkat julbord med delar av familjen någon dag före doppareda’n. Årets koncept blev dock annorlunda = inget julbord i Stockholm, utan i stället julmat hemma på julafton. Vi hade det supermysigt när vi avnjöt vår lilla buffé som enbart bestod av våra favoriter (nä, julskinkan tog inte plats där):

Tommies inlagda sill

Ägghalvor med räkor & svart caviar

Rökt Lax

Potatis

Storkelinas köttbullar

Prinskorv

Janssons Frestelse

Senapsslungad brysselkål

Julmust & nubbe

Utöver intagande av julmat så ägnades gårdagen även åt paketöppning (mycket trevligt!), mitt livs första ridtur på en julafton (ridskolorna hade alltid jullov…) samt en vända UNO-spel och några efterlängtade kast på Dart-tavlan hos grannarna. Ett icke helt traditionsenligt men alldeles underbart julfirande 🙂

I dag har jag, liksom de senaste dagarna, haft ”min” mys-Gandhi att ta hand om. För att muta honom och för att han inte ska sakna matte Camilla alltför mycket så har jag skämt bort honom med hårt bröd, morötter och (skvallra inte! 😉 ) nå’n socker- bit. Mums & myyys!!! 

Det mesta stod fortfarande på spisen, men här blidde det så småningom julmys för två.

Ägghalvorna med en röra med sting, räkor & caviar var inte alls dumma 😛

I går när jag skulle hämta Gandhi i hagen hade han & lilla Ronja gömt sig allra längst bort.

Julaftonsritten var oerhört fridfull med strålande solsken.

I dag blev det promenad till fots. Tyvärr fick inte hela Gandhis huvud plats på bilden, och mitt VILLE inte vara med...

Där krubban stod innan den kängades i väg KAN det finnas smaskiga rester.

Efter att ha snorat, hostat och känt mig allmänt racklig så mår jag nu riktigt skapligt och börjar så smått att se fram emot en lugn och stilla julafton på hemmaplan. Köttbullarna är klara och allt är inhandlat så det är mest bara att njuta av morgondagen, som dessutom ska toppas med en veckas ledighet 🙂

Under ledigheten ska jag vara hästvakt, detta då Gandhis illvilliga matte (sorry, Camilla! 😉 ) dragit till mamsen & pappsen i Dala-Järna. Inte mig emot dock, det är ju första gången i mitt liv jag får ha ”egen” häst så här länge! Bara att hålla tummarna för att häststackar’n är sig hyfsat lik när matte kommer hem också…

Nu ska jag & Tommie kolla på en film, men ha det fint så länge!

/ Storkelina

I kväll kom jag hem från jobbet (och lite shopping med Camilla) lagom till läggdags, så natti natti och ha det fint! 🙂 Eller förresten: Kolla in de hoppande fåren ovan – de springer rakt och fint och har i sanning sövande effekt. Inte alls som mina & kollegan Majsans ulliga nattvänner, som envisas med att springa i kringelikrokar och hamna på avvägar… Gissa hur lätt det är att somna när man räknar så’na fårskrällen!? 😉

/ Storkelina – en som snart (beroende på fåren då…) sover sött

Min & Tommies (och lite Teos 😉 ) lilla kisse Bus är på det stora hela en tuff liten krabat, men när det kommer till att vara ensam utomhus har modet länge svikit henne. På sistone har hon dock börjat gå ut så smått, men bara när man öppnar dörren och aldrig genom hund/kattluckan. Det sistnämnda är faktiskt lite märkligt, för hon går alltid in genom luckan… Hursomhelst, jag har funderat en del över vad söta Busan egentligen pysslar med när hon är ute. Om jag hade varit katt så hade jag förmodligen varit ”parkerad” i anslutning till fågelmataren, men där syns ingen kisse till. Nä, faktum är att det är ytterst sällan jag överhuvudtaget ser henne när hon är ute på äventyr. I dag när jag kikade ut genom vardagsrumsfönstret såg jag dock nå’t som rörde sig i ögonvrån, och jodå, visst var det Bus! Hon låg under en cirka meterhög gran (snöfritt och torrt ska det vara!) precis utanför huset. Vad hon gjorde? Ja, jag gissar att hon tyckte att hon jagade men så värst långt hemifrån hade hon ju inte vågat sig.

Bilderna nedan är tagna genom fönsterglas och är därför oskarpa, men ändå:

Det som vid första anblicken bara verkar vara en liten gran...

... visar sig dölja en liten Bus (den svartvita fläcken i bildens mitt).

Under rubriken Sidor (se menyn till höger) har jag lagt in en ny sida, nämligen Tillbaka i sadeln del I. Som en liten (eller lååång) följetong kommer jag där att beskriva mina personliga erfarenheter och funderingar efter ett långt riduppehåll, det vill säga något som jag själv googlade friskt efter för några månader sedan. Och dessutom så är det ju så ruskigt skönt att skriva av sig lite! 😉

/ Storkelina – den hästbitna