Många människor i min ålder har sedan länge har gjort sig en karriär, men då jag själv aldrig har varit någon karriärist har jag ägnat mig åt helt andra saker (kärlek är en av dem! 🙂 ). Som relativt nybliven och outbildad landsortsbo så inser jag dock att möjligheterna på närområdets arbetsmarknad är minst sagt begränsade; det finns således egentligen bara två saker att välja på: Att se till att skaffa mig en attraktiv utbildning eller att bli politiker. Det sistnämnda är på fullt allvar något jag sedan de övre tonåren har haft funderingar på, men då samtliga mina försök att bli aktiv/medlem i ”mitt” parti har misslyckats så börjar jag så smått ana att jag inte är önskvärd 🙁

Redan i slutet av 80-talet slussades jag, via en valstuga vid Spånga Station, vidare till ”partiets” vuxensektion. Denna gång slutade det med att en obehaglig och allmänt kladdig herre skrämde bort mig…

I samband med riksdagsvalet 1999 var jag åter ”het på gröten” och ansökte om medlemskap via nätet. Resultat? Ingen som helst respons.

Efter ytterligare några år träffade jag en av partiets riksdagsledamöter i ett privat sammanhang. Jag berättade då om mina trista erfarenheter, varpå riksdagsledamoten tog mina namn- och adressuppgifter för ytterligare ett försök till medlemskap. Vad som hände? Ingenting. Är jag önskad? Nja, det verkar väl inte riktigt så. Varför? Vet ej. Det enda jag kan komma på är att jag skulle kunna ha någon kommuniststämpel med anledning av mitt nära släktskap med Hugo Sillén, men det verkar ju ruskigt långsökt. Skumt är det under alla omständigheter, för det känns som att alla våra riksdagspartier borde vara intresserade av att få så många betalande (och engagerade?) medlemmar som möjligt.

/ Storkelina – den ratade

Efter dagens arbete blev det en fika med Tommie & Jejje innan det så småningom var dags för mig att sticka till stallet. I dag skulle jag rida lektion för Camilla och mycket riktigt: Tösen tvingade mig att genomlida ett longeringspass (Camilla höll Gandhi i ett lååångt snöre typ) med sitsövning… Supernyttigt, men ack så jobbigt 🙁

Väl hemma var jag rackar’ns trött och liknade närmast en urvriden disktrasa. Äta behövde jag dock ändå göra = slängde i hop den mest kaloririka ”soppa” man kan tänka sig. Den bestod av 3 dl vispgrädde, 1 hel burk het tacosås och massor av riven ost och slukades i sin helhet tillsammans med fyra rostade ostsmörgåsar. Konstigt, gott och väldigt typiskt för undertecknad 🙂 Tommie verkade för övrigt inte sådär jätteledsen över att redan ha ätit 😉

Nu är jag härligt trött och ska strax krypa till kojs; möter upp Dick i Månkarbo redan kl 05.30 i morgon bitti så sömnen hägrar. Ha det gott så länge!

/ Storkelina – en mör en

Nä, Aftonbladets rubrik enligt ovan syftar inte på Camillas stilige Gandhi. Han skulle förmodligen hellre gå i graven än att missa ett mål mat och äter alltså glatt vidare 😛

Teo & Bus tillhör helt skilda arter, men de har ändå en massa gemensamt: De är svartvita, de är glupska, de gillar att sova under täcket, de har båda ett svart och ett vitt öra OCH så är de mästerliga på att visa upp sina tungor. Hm, är det månne jag & Tommie som ”nedärver” nämnda egenskaper?! 😉

Teo med sin gigantiska tunga och...

... lilla Bus med en något diskretare variant.

 Foton: Åke Storck

Snart 8-årige Sebbe ser så allvarlig ut som bara en fundersam Storck kan göra.

Efter jobb och ett kolugnt ridpass på Gandhi bar det i går kväll av till Tierp där vi mötte upp Camilla & Dick för att prova den indiska restaurangen Tamarind. Alla fyra beställde olika rätter och alla fyra var supernöjda 😛 Även läsken var god, men nästa gång kör vi nog på den smarriga, indiska ölen Cobra (finns i STOOORA flaskor 😉 ). Innan det var dags för tidig sänggång hann vi även med en halvlek värdelös TV-fotboll…

I förmiddags ringde Åke och meddelade att han och sonen Sebastian var på ingång. Som den goda faster man är var det således bara att slänga i hop en äppelpaj och vispa vaniljsåsen – det blidde faktiskt riktigt skapligt. Även Jejje & Christian var här och fikade och vi var dessutom i Våla och kastade i oss lite käk. Annars? Jodå, vi fick se Åke leka paparazzi-fotograf med sin finfina kamera. Tacksamt nog så struntade han dock i mänskliga celebriteter och fokuserade på lilla Bus & herr Teo. Superkul med både besök och hääärliga bilder 🙂

På vägen härifrån fick Åke & Sebastian äran att droppa av mig vid stallet och medan Camilla jobbade klart så tog jag in Gandhi från hagen och pysslade lite. Fick även se stackars Wilma trilla av sin shettis Ronja (det gick dessbättre bra!) innan Camilla var snäll och skjutsade hem mig.

/ Storkelina – fastern

I dag har jag & Tommie varit på begravning och det har varit en riktigt tung dag. Återkommer således när huvudet känns lite mindre tungt och humöret känns något mera uppsluppet… Kram på er!

Det händer då och då att jag retar upp mig på någon TV-reklam, men den som nu har satt mina känslor i svallning slår alla rekord. Den vidriga Com Hem-reklamen med ”pratande” bebisar (se länken nedan!) ger mig inte bara rysningar utan får mig att vilja skrika och slänga ut TV:n… Jag fattar inte ens själv vad det är som stör mig så fruktansvärt mycket, men jag gissar att det är några trista erfarenheter från ett tidigare liv. Eller nå’t! 😉

http://www.youtube.com/watch?v=yWPzwlfPqnk

/ Storkelina – den överkänsliga

Lilla Bus, familjens senaste tillskott, fortsätter att växa och frodas. Somliga tycker till och med att hon är väl rund om magen, men det är hon förstås inte 😉 Faktum är att jag har varit nästan fånigt noggrann med regelbunden invägning, och lillmissen går stadigt upp sina 10 gram om dagen = precis som det ska vara 🙂 Några bilder till Gunilla och eventuella andra intressenter följer:

Vedkorgen är så här långt världens bästa lekplats...

... men att snoka runt i det lilla växthuset är inte heller så dumt.

Gömd bakom några grässtrån tror sig Bus vara osynlig...

... och klättrandes i en björk är hon faktiskt nästan det.

Normalt sett så jobbar jag tisdagar + torsdagar nere i Stockholm. Denna vecka ägnas torsdagen dessvärre åt en begravning, vilket betyder att det bär av söderut i morgon i stället. Förhoppningsvis vill säga, för i dag har ryggen värkt så j*vligt att jag har varit på väg att börja grina. Ett antal gånger…

Har just avverkat säsongens andra avsnitt av dokusåpan Robinson, och även om det inte precis var intellektuellt stimulerande så var det trevlig avkoppling. Det finns faktiskt få saker som kan få en att känna sig så smart som att kolla på dokusåpor 😉

Hockeyn drar snart i gång på allvar, det vill säga seriespelet tar sin början. Efter i våras när SSK åkte ur högsta serien så har jag haft ruskigt svårt att ladda om, men med största sannolikhet så sitter jag lik förbaskat snart där (eller här) och biter på naglarna. Jobbigt! 🙁

Nu ska undertecknad strax krypa till kojs och ”köra” en sväng på spikmatta och dito kudde. Hoppas naturligtvis på en sömnfylld natt samt ett alert och smärtfritt uppvaknande i morgon bitti – håll tummarna!

/ Storkelina – en något vingklippt SSK:are

Ingen stork, men nästan!

Efter att ha bott i Stockholm (eller dess omedelbara närhet) i hela mitt liv så fascineras jag storligen över livet på landet. Att mentaliteten och servicenivån är annorlunda konstaterade jag tidigt, men nu har jag även fått erfara att vården är en helt annan. Förra måndagen besökte jag min husläkare i Östervåla och remitterades till röntgen av nack- och halsrygg och i dag (!) var jag på röntgenundersökningen = helt fantastiskt! Hade jag bott kvar söderut så hade jag förmodligen fått vänta i månader…

Ett annat exempel på skillnaderna stötte jag på när jag i eftermiddags, som förstagångsbesökare, äntrade en butik i Tierp. Jag handlade inget, men innan jag lämnade affären så hade jag hjälpt till med beställningen av nästa sommars damklädes- kollektion. Butiksinnehavaren bad om hjälp, så det fanns liksom inte mycket att välja på. 😉 Tommie, som stod och tittade på/lyssnade, hade nog hyfsat svårt att hålla sig för skratt – det hela var ju en aning udda.

Nu ska jag snart natta mig själv men jag hoppas förstås att just DU får en fortsatt bra kväll. Ha det gott!

/ Storkelina – lantisen