På nyårsafton bjöd jag & Tommie på helstekt oxfilé, och förutom fantastiskt kött från Östervåla Kött och Närodlat var nedanstående tillagningssätt ett framgångsrecept:

Under förmiddagen putsade jag filén ren från hinnor och gned sedan in den med kalvfond, salt och svartpeppar. Därefter brynte jag den i en stekpanna med smör tills den fick en fin stekyta, satte en stektermometer i filéns mitt och stoppade in den i mitten av ugnen på 75° värme. Under stektiden öste jag filén en gång med någon matsked vatten. Filén fick steka tills innertemperaturen kom upp i 58° och sedan vila i rumstemperatur i ca en timme innan jag lade in den i kylen.

Ca 12 minuter före servering åkte filén åter in i ugnen – denna gång på 200°. Sedan var det bara att skära upp i ganska tjocka skivor och ställa fram på bordet = plättlätt och jättegott 😛

Observera att min filé blev modell medium; om man önskar ha filén blodig steker man den till ett par grader lägre innertemperatur och föredrar man den well done så steker man den till någonstans kring 62°. Lycka till!

Tips! Om filén (filébiten) är väldigt ojämn i formen kan man om så önskas binda ihop den med steksnöre (hushållssnöre) för att den ska bli lite ”snyggare”.

/ Kock-Lina

P.S. Ovanstående tillagningsanvisningar kommer även att läggas upp på sidan Mat & så’nt. D.S.

Jag skryter ofta och gärna om Tommies & min älskade lilla ögonsten, det vill säga bostonterriern Teo med ursprung från Svartskogens Kennel i Valbo. Han är nämligen – till både kropp och sinne – en uppseendeväckande fräsch 12½-åring. Som en liten jämförelse har jag knyckt en bild på en av Teos jämnåriga rasfränder (se nedan). Visst är han söt, men skillnaden får nog sägas vara markant vad gäller åldersförändringarna (Teos vita örat är medfött 😉 ).

12-årig Teo utan gråa hår.

12-årig amerikansk bostonterrier med betydligt mera grått.

Jag måste härmed kraftfullt dementera några av de uppgifter som häromdagen publicerades i inlägget Myror i huvudet. Dick undrade – enligt egen utsago – inte alls hur mycket vatten det finns i en myrstack. Den egentliga frågeställningen var i stället: Hur mycket vatten dricker myrorna i en myrstack?

Dessvärre har jag ännu inte fått fram några fakta i ovannämnda ämne, men jag återkommer förstås när jag har gjort vidare efterforskningar. Ska dock börja med att kolla med Dick om vi snackar mängden vatten per sekund, per timme, per dygn eller per livstid 😉

/ Storkelina – den korrekta

Kockande Dick?

I går hade jag & Tommie en lugn och skön förmiddag – därefter blev det indisk mat i Tierp. Nix, inget restaurangbesök där inte! Det var nämligen Camilla (tidigare på-landet-Camilla) & hennes kockande sambo Dick som bjöd på hemlagad Chicken Tikka Masala = rackarns smarrigt 😛 Efter mat och uppfriskande äppeljuice blev det mest TV-spel för grabbarna; även jag & Camilla testade att köra lite fyrhjuling. Det var dock inte spelandet som var höjdpunkten för min del (blev typ åksjuk…), utan den långa och härliga stunden under Camillas masserande händer. Grymt välgörande, mera så’nt!

När vi kom hem från stora staden (allt är relativt 😉 ) Tierp mådde jag ordentligt illa och började så smått ana att det var mer än ”TV-spelsåksjuka”. Mycket riktigt så blev jag också ordentligt sjuk under sena kvällen och natten… Även stackars Tommie blev jätterisig, men i hans fall handlade det om feber och halsont. Trots ohälsan kände han sig dessvärre ändå tvungen att jobba i dag och jag led något fruktansvärt med honom 🙁

I kväll har det bara slappats i soffan och det har i sanningens namn varit allt vi har orkat med. Har dock börjat göra en renoveringskalkyl för att få begrepp om a) vad som ska göras b) vilket virke och annat som kommer att behövas c) vilket fackfolk som ska anlitas samt d) vilka kostnader som väntar. Jätteintressant, men MYCKET jobb kan jag lova. Dessbättre är det ingen panik med någonting, för vi klarar oss utmärkt precis som det är just nu. Lite mera utrymme för kläder, tvätt och tonvis med märkliga prylar kommer ändå inte att skada när den dagen kommer. Inte alls faktiskt!

/ Storkelina – er informatör i skogen

Nyårsafton firade jag & Tommie på hemmaplan tillsammans med Jennifer, Christian, Jonas & Ngozi. Menyn, kryddad med Jonas & Ngozis medhavda pavor Moët & Chandon, såg ut enligt nedan:

Tre små sandvikare

Helstekt oxfilé, potatisgratäng, rödvinssås & ugnsbakade cocktailtomater

Hallonmousse med riven choklad, citronmeliss & lättvispad grädde

Jonas vet vad livet på landet innebär och kom med ett överlevnadskit. Detta innehöll bland annat en oljelampa, lampolja, värmeljus, ficklampa, batterier, ris, makrill osv.

Tommie & Ngozi i en fantastiskt vacker sjal.

Jonas & Jennifer ser allmänt nöjda ut...

... medan Christian ser lite lagom crazy ut 😉

Nedan följer en liten bildresumé som inkluderar några av de verkligt omvälvande händelserna från det gångna året – håll till godo 😉 Fortsätt läsa →

Jag hoppas förstås att alla jag känner samlade högvis med vuxenpoäng och därmed var riktigt skötsamma i går =  mår härligt bra i dag 😉 Själv lyckades jag sådär med den saken – är således måttligt alert för närvarande… Hade hursomhelst en utomordentligt trevlig nyårsafton, vilken utöver de fantastiska gästerna förgylldes av färsk, svensk hängmörad oxfilé från Östervåla Kött och Närodlat; bättre kan det nog inte bli 😛

En liten bildspecial från det nyss avslutade året kommer så snart jag har fått ordning på kamera och bildöverföring, till dess: Ha det gottigottgott!

/ Storkelina

Onsdagen ägnades åt att städa ur lägenheten i Sumpan och jag känner mig nu som en urvriden disktrasa 🙁 JÄTTETACK dock till hjälten Dick, som inte bara körde mig fram och tillbaka mellan obygd och civilisation – han hjälpte till med städningen också. Dicks insats var ovärderlig och både jag & Tommie är förstås oändligt tacksamma 🙂

/ Storkelina – utflyttad och klar

Före detta grannen Dick  funderade nyligen över hur mycket vatten det kan finnas i en myrstack, och även om jag aldrig tidigare har reflekterat över frågan så började jag förstås undra. Nu har jag läst på en hel del om stackmyrornas hem och kan konstatera att hela uppbyggnaden tycks gå ut just på att hålla stacken torr, det vill säga att hålla vattnet borta. Sorry Dick, men om du är badsugen får du nog söka dig någon annanstans än till myrornas hem – några oceaner verkar inte stå att finna i myrstackarna 🙁

Precis som Dick så trodde nog även jag att stackarna binds samman av naturens vanligaste vätska, nämligen vatten. Så är dock inte fallet. I stället är det, utöver barr och små pinnar, barrträdskåda som ”klistrar” i hop det hela. Att alldeles undvika väta från regn och snö i stackarna är naturligtvis omöjligt, men det löser myrorna genom att öppna små ventilationshål som reglerar såväl temperatur som fuktnivå. Ju äldre och större en stack är, desto svårare blir det att upprätthålla en torr miljö och det krävs än mer jobb för att samla barrträdskåda till stacken…

Värt att veta om den röda skogsmyran (även kallad stackmyra):

• En drottnings längd ligger på mellan 9 och 11 mm medan en arbetsmyras kropps- längd varierar mellan 4,5 och 9 mm.
• Den kan bitas med hjälp av sina kraftiga käkar och har man otur så sprutar den dessutom myrsyra (från bakkroppen!) i såret.
• Den finns i stora delar av Europa och österut bort till Sibirien.
• Det kan finnas flera drottningar i samma bo.
• När en drottning inte accepteras av sin hemstack eller annan stack med artfränder kan hon ta över ett slavmyrebo genom att döda dess drottning.
• En honmyra kan i bland bli så gammal som 15 år.

/ Storkelina – småkrypsforskaren